Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.

Kontakta oss 
Alla funderingar och frågor är välkomna!

Medlemsskap:
medlem@sherides.se

Allmänna frågor CK:
ck@sherides.se

Allmänna frågor She Rides:
jessica@sherides.se

Marika: Skada och passion

Marika är äventyrare och multisportare. Men hon är också cyklist, och tur är väl det. När en skada plötsligt händer är räddningen att det finns mer att ta till för att få leva ut passionen för sportandet. Cykla i skogen istället för att klättra på väggarna.

Jag har inte kunnat löpträna sedan vintern. En segläkt, vanlig, klantig, himla stukning har satt stopp för det. Istället har jag cyklat, massor. Vilket har varit fantastiskt på alla sätt och vis. Älskar cykling, älskar att tävla på cykel, älskar att cykla långt och att cykla fort och till och med lite att göra mig själv kräkstrött på en monark. Det mest fantastiska i denna period av cykelträning är att jag faktiskt har den här passionen i livet och skadan har inte varit så himla deppig som den kunde ha varit om löpning varit det enda som fått mitt hjärta att slå frivolt. Men nu saknar jag multisporten, äventyren och variationen i träningen.

Jag har ändå verkligen fått fundera, ska jag kanske satsa helhjärtat på cyklingen? Se om jag kan bli ännu bättre då? Cykla jämt och bara cykla? Men nej mitt hjärta sjunger för multisporten, för komplexiteten i att faktiskt bli så bra det bara går på så himla många saker. Jag saknar äventyren, jag saknar tävlingarna, jag saknar att ta mig ut i skogen och upp på bergen där inte ens den mest skillade cyklist tar sig fram. I löpningen finns en dimension till av frihet.

Nu är foten bättre, nästan bra. Så pass bra att jag fick möjlighet att starta mitt års viktigaste lopp, EM i solomultisport. Men efter det var det dags att backa igen, skynda långsamt och bygga upp en stark fot, en stark kropp. 4 månader utan löpträning skojas inte bort. Jobbar ju trots allt som coach och även om det är svårt, går det ibland att zooma ut och coacha sig själv.

Och som tur är, under tiden har jag cyklingen och det är mycket cyklande i planeringen framöver. Vad sägs om XCM-SM, Finnmarksturen, Cykelvasan och 1700 km i Kirgizistan? Jag tror att jag klarar mig utan att börja klättra på väggarna.

Följ Marika @idamarika

Följ She Rides @sheridescykelklubb

Fotograf @otto_norin

Efter regn kommer solsken

Våren har passerat i fullfart och tanken var att Felicia skulle vara mitt i sin tävlingssäsong med en stigande formtopp inför långlopps SM och Cykelvasan. Men en krasch har satt stopp för sommarens cykeläventyr och hon tvingas istället brottas med axel-rehabilitering och grusade förväntningar.

I april skrev jag om en uppskjuten tävlingssäsong till följd av lite fix med hjärtat.  Därefter fick jag min efterlängtade tävlingsdebut, Billingeracet. 3 timmar och 41 minuter ren misär och veckan efter en lite mer behagligare resa på Uppsala bike weekend. Inga resultat att hälsa hem för men en massa cykelglädje och motivation inför resten av säsongen. Därefter avslutade jag min femte termin på sjuksköterskeprogrammet med en kurs om global hälsa i Hans Roslings fotspår.  Tillsammans med ett gäng andra studenter åkte jag till Tanzania för att lära mig mer hur olika determinanter kan beskriva landets hälsa.

Resa tajmade inte helt med mitt träningsprogram och att träna på resande fot är ofta en utmaning. Tillgång träningsredskap är ofta begränsade och det kan vara svårt att orientera sig i ny miljö. I Tanzania var värmen också påfrestande och alla träningspass som genomfördes fick räknas som en bonus.

Efter två veckor av många intryck och nya erfarenheter begav jag mig hemåt. Tävlingsbenen kliade och jag bestämde mig dagen efter hemkomsten att tävla en av Borlänge tours etapper. Ganska direkt ramlar jag och drar för första gången axeln ur led. Efter besök på sjukhus är jag först ganska optimistisk, kanske för att jag hörde det jag ville höra.  1–2 veckor innan jag är tillbaka i skogen. Det går väl att överleva. Efter besök hos fysioterapeut såg prognosen något annorlunda ut. 3 månader innan full belastning ( full gas i skogen). “Men den var ju bara ur led en liten stund”, försökte jag, men det hjälpte inte.

Så där är jag nu, en trasig axel och en sommar full av inplanerade cykelaktiviteter. Men ja änt bitter ja. Eller jo, kanske lite, det är svårt att låta bli.  Tävlingar var inplanerade var och varannan helg och denna vecka skulle bestå av downhillcykling från morgon till kväll. Nu får jag snällt stå på sidan av banan och köra rehabövningar.

Do that Rehab!

Att ha förväntningar som övergår i besvikelse är något jag har svårt att hantera. Jag önskar att jag hade en mer “nu är det var det är, let`s move on” approch istället för att hänga upp mig på det som inte gått som planerat.

Att ha en tillvaro som inte bara kretsar kring cykling, vänner och familj gör det lite lättare och sommaren är kort, som Tomas brukar säga. Och det mesta regnar bort, men efter regnet kommer solsken. Snart är hösten här och med den förhoppningsvis en stabil axel och nya möjligheter. Men nu ska jag njuta tillsammans med familj och vänner en vecka i fjällen. Med dom orden vill jag hälsa alla er där ute en fin sommar, med eller utan cykel.

Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Vattentätt från topp till tå i fjällen
Mindre tid på cykeln – mer tid för fika

 

Team She Rides och Idre Fjäll skriver flerårigt samarbetsavtal.

Elitlaget Team She Rides och svenska fjälldestinationen Idre Fjäll kommer har skrivit ett långsiktigt samarbetsavtal, avtalet sträcker sig fram till tom 2021. Idre Fjäll går in som en av lagets två huvudsponsorer och laget kommer att förlägga träningsläger samt skapa event, läger och träningstävlingar tillsammans med Idre Fjäll. Tillsammans vill Team She Rides och Idre Fjäll verka för att få cykelsporten att växa

”Det här är ett drömscenario” säger Jessica Clarén, grundare av She Rides Community och en av åkarna i laget. ”Idre Fjäll hjälper ett lag med kvinnliga åkare att förverkliga sina drömmar på den svenska MTB-arenan och vi ser fram emot att arbeta tillsammans under de kommande åren.

Läs mer om Idre Fjäll – en destination med fantastiska möjligheter till MTB-cykling såväl som skidåkning och andra äventyr på www.idrefjall.se

Ingrid: Det finns alltid en anledning till att fira

Ingrid har tävlat flitigt under våren, med både bra och sämre resultat. Målet var länge att toppa formen till slutet av maj då några av hennes favoritlopp gick av stapeln. Tyvärr blev det inte riktigt som hon tänkt sig, då kroppen inte riktigt följde planen som hon hade på papper. Det blev inte som hon tänkt sig – men det blev bra ändå.

En cyklist mitt under Lida Loop 2019 som endast vill komma i mål och åka raka vägen till MAX för att glömma alla sorger. Foto: MTBfoto.se

Det är slutet av maj. Jag har precis gått i mål på andra delen av Långloppscupen, Lida Loop, och jag är sur. Jag är täckt av lera och har god lust att cykla rakt igenom målområdet (utan att duscha), sätta mig i bilen och åka hem (eventuellt med stopp för tröstätande på MAX dock). Egentligen borde jag vara riktigt glad eftersom jag lyckats genomföra ett riktigt tufft lopp under hårda förhållanden (spöregn och lerfest), men den glädjen når inte genom lagren av lera och mitt dåliga humör. Jag har presterat en av mina sämsta placeringar på resultatlistan någonsin och det tynger mig.

Rallarloppet på hemmabanan i Jönköping, juni 2019. Efteranmälde mig och lyckades köra till mig en andra plats helt utan förväntningar. Borde kanske efteranmäla mig till lopp mer ofta? Foto: Eskil Laago.

Några dagar senare kan jag se tillbaka på loppet mer klarsynt och då är jag nöjdare. Jag körde bra med tanke på hur livrädd jag är för hala rötter och hällar, vilket större delen av loppets bana bestod av. Men lyckan är inte långlivad – kroppen vaknar inte till liv igen efter loppet. Det tar tre, fyra dagar – då brukar jag vara på banan igen efter ett långlopp. Men inte den här gången. Den här gången åker jag av tre minuter in i det lagtempo jag kör med hemmaklubben varje onsdag. Jag brukar kunna sitta med någon timme. Känner tydligt att något är fel med kroppen och andningen – det har jag lärt mig efter många års träning och gånger jag kört jättebra eller åkt av på lagtempon.

Det är något som inte stämmer och för att göra en lång historia kort så har jag de senaste veckorna träffat ett antal doktorer och provat några olika medicinkurer. Luftrören strular. Jag fick stanna hemma och vila större delen av den helg som jag egentligen hade tänkt mig cykla med diamantben i Falun på Långa Lugnet. Nu är vi något på spåren! Jag mår betydligt bättre nu än vad jag gjorde precis veckan efter Lida Loop och förhoppningsvis är jag 100 % frisk snart. Jag har cyklat och tränat på (OBS med godkännande från läkare) och lyckats få till några ljusglimtar. Två pallplatser (Rallarloppet och Borås Shorttrack) och flertalet fina rundor på stigar hemmavid.

Det har varit bra veckor men det har inte varit enligt min plan. Jag har en fetisch för att planera – skissa på tränings- och tävlingsupplägg –  och tävlade mycket under våren för att toppa i slutet av maj. Istället har formen varit typ nedgående (av förklarliga anledningar) och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken. Det är jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig. När de drömmar man hade i skallen under vinterns många och långa distanspass spricker framför en på himlen som tunna ballonger.

Alltid fira! Målgång vid långlopp är alltid en prestation av sig. Oavsett om PR uteblir. Att kunna genomföra lopp på längre distans och högre nivå är väldigt coolt. Foto: Eskil Laago.

Och med facit i hand blir jag så arg på mig själv. Varför skulle jag vara så hård och elak mot mig själv vid målgången på Lida Loop? Att ens genomföra ett långlopp är en stor bedrift och att jag var några minuter från PR och en bit ner på resultatlistan (i ett väldigt tufft startfält med många damer. Så som alla tävlingar varit i år. Och det har ju jag och teamet med flera vurmat för i flera år. Det är en seger för sig) – vad spelar det för roll?! Det är okej att skälla på sig själv med konstruktiv kritik, men ändå – när det är avklarat tycker jag alltid att det finns en anledning till att fira. Fira målgång och fira att kroppen tillåter tuffa tävlingar helg efter helg.

Det är jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig – men det blir bra ändå. Jag tänker inte sjunka tillsammans med de där ballongerna som nyligen spruckit framför mig på himlen. Istället tänker jag blåsa upp nya – vilket jag nu faktiskt haft tid till att göra då det blivit mer tid på soffan än ute på tävlingsbanorna på sistone.

Fick plötsligt mer utrymme för glassätande i träningsschemat än vad jag hade planerat från början. Faktiskt inte alls något att klaga över egentligen.

Säsongen är lång (klyscha) – men det fina med all tid på soffan med tid för reflektioner är att jag inser att jag gillar den här sporten väldigt mycket utan att tävla mig till fina resultat ute på banorna. Har funnit mycket glädje i att hetsuppdatera Instagram och ser hur mina lagkamrater gör stordåd på tävlingsbanorna (Sara Öberg som nordisk mästare i XCO för att nämna en av flera fina placeringar) samt i att cykla i 20 km/h mellan olika caféer i Ulricehamn där jag bor.

Och den glädjen som jag känner på daglig basis vinner över den där besvikelsen jag kände vid målgång på Lida Loop för några veckor sedan. Det är det viktigaste tänker jag. Ser nu fram emot kommande tävlingar (Ränneslättsturen, Fjällturen och OffRoad Finnmark för att nämna några) och alla möjligheter till att fira.

Sue: När livet tar en oväntad vändning x 2

I höstas kände jag (Sue) att allt va ”lite för mycket”.. jobb 4 dagar i veckan o sen skola 3 dagar i veckan, två resor med tidsomställningar; en backpacker resa till Australien och strax inpå en jobbkonferens i Japan. En kärleksrelation som inte fick sitt önskade slut o sen en till som tog slut innan den ens börjat?!

Det går fort när det går fort… sa säkert någon vis människa.

Guldmedalj & Kvalat till VM i XTERRA – Grekland 2019

Hur som plötsligt stod jag där med IKEA-påsarna runt fötterna i mitt flickrum hos pappa i Märsta redo att resa till Amerika med cykeln (..okej en av 5 cyklar som flyttat med mig). Tack Pappa för tålamodet!

Amerika. Ja, till Kalifornien dit planen varit att flytta.. ungefär nu men så blev det inte eller skulle det blir så? För väl i Kalifornien fick jag lite kontakter och hoppla hej så va CV:t uppdaterat och besök på ett IT-företag som jobbar med Hälsa bokat. Blev dock inte imponerad av jobbet utan fortsatte cykla, simma, springa, äta god mat och bara njuta av livet med mina fina vänner där. Efter nästan en månad va det (tyvärr) dags att vända hem.

Kalifornien Februari 2019
Foto: Kaori Peters

Men just ja! Jag hade mitt i allt panik-packande under januari månad visst hyrt ut min lägenhet i 3 månader!! (någonstans där jag höll på att springa rakt in i den berömda så kallade väggen..hoppla!) så något eget hem fanns det inte att åka till.

Mellanlanda i flickrummet för att sen bege mig vidare på nästa träningsresa och efter det börja ö hoppa lite nere i Sydeuropa under de kommande två månaderna för att hålla mig där solen va. Mallorca med Ingrid och Hanna, Fuerteventura, Grekland för XTERRA-tävling och ja slutligen Mallorca (igen) som nu har blivit mitt tillfälliga hem och även där jag jobbar.

Fureteventura Mars/April 2019
Foto: Otto Norin

Ja, jag hade ändå i farten redan hyrt ut lägenheten en månad till så varför inte bosätta sig där det va varmt o blir man (plötsligt!) erbjuden ett jobb som cykelcoach (läs guide) på en av sina favoritplatser så kan man väl inte tacka nej? När jag ändå inte kom hem med mitt planerade flyg (pga pilotstrejk) kunde jag lika bra passa på att flytta in i mitt nya hem för den kommande månaden.

Så här är jag och tycker att livet är rätt nice! Jobbar som cykelcoach på dagarna för VIP Cycling i Son Caliu precis utanför Palma (ca 75%) och är fortfarande IT-konsult på kvällarna (ca 25%).

#livetsliv #mallorca

Kommer hem i Juni och då djävlar ska det tävlas med en ny toppform samt ett glatt & lätt sinne!

Så summa summarum känner mig pepp på att fortsätta säsongen och se vad vi kan skapa tillsammans i laget! Milen finns i benen, pannbenet har det aldrig varit något fel på och laget är toppat med både gamla och nya stjärnor – vilken säsongsstart brudarna hemma åstadkommit!! Längtar verkligen att få tävlingspeppa snart igen!

Älskade Mallorca

Ibland måste man ta den där omvägen för just den där oväntade svängen kan leda till att man plötsligt finner sig själv och sitt lugn.

”pardon my French” men:

HELVETE VAD BRA JAG TRIVS MED LIVET JAG SKAPAT FÖR MIG!!

Kram Sue!

Följ Sue på Instagram: @metalheadrunner

Följ Teamet på Instagram: @sheridescykelklubb

Race Report Billingeracet – bra start på Långloppscupen 2019 för Team She Rides

Premiär för Långloppscupen – skedde år 2019 traditionsenligt nere i Skövde, på botten av Billingehus. Billingehus som för dagen skulle bestigas tre gånger. Team She Rides hade fem lagmedlemmar på startlinjen – och var därmed den största klubben bland de nästan 60 damer som kom till start (varav nästan 20 i elitklass). Ingrid summerar dagen, från botten på startbacken – hela vägen över 75 kilometer och 1200 höjdmeter till målgång nästan 3,5 h senare.

Startbacken – som utgör första av tredje gången uppför Billingehus för dagen

Jag har tänkt på den här dagen – 11 maj – flera gånger i vinter. Säsongspremiär i LLC – Billingeracet, och framförallt dess startbacke har funnits med mig i tankarna – både som motivation och målbild (sega kvällar på trainern) och (på mina sämre dagar) ett stort berg, omöjligt att bestiga. Och veckan innan var tankarna och framförallt frågorna inför loppet ännu fler i min skalle. Pallar jag cykla hårt i mer än tre timmar? Minns jag hur man dricker sportdryck med maxpulsen dånande innanför bröstet? Kommer jag kunna cykla hela banan iår (istället för att hoppa av cykeln, som jag gjorde på knixiga ställen år 2018)?

Jessica Clarén och Hanna Näslund kör starkt i startbacken. Hanna slutar sexa för dagen och Jessica får tyvärr bryta loppet senare.

Det bästa med startbackar är dock att det inte finns utrymme att tänka så mycket. Det finns bara ett sätt att ta sig an dem – och det är ett försöka överleva till toppen på dem UTAN att försöka besvara några frågor under tiden. Jag gick all in uppför och kom till toppen med blodsmak i munnen. Tror att jag var fjärde dam uppför kullen och visste att jag skulle få slita som ett djur på de annalkande stigarna för att få behålla den positionen. Mycket riktigt kommer snart XCO-esset Hanna Millved och passerar mig smidigt på stigen. Ser den goda möjligheten att försöka ta hennes spårval och lyckas till precis innan den första grusvägen – en järnvägsbank där alla vill ligga (OBS – längst bak) i en snabb klunga. Där åker jag rakt ut i spenaten. Landar mjukt men tappar tyvärr Hannas fina rulle.

Hittar snart en annan grupp att köra med på grusvägen och snart är Sandra ur laget även ikapp mig. Ett lugn sprider sig i kroppen – jag älskar att ha en lagkamrat vid min sida, speciellt i mixstarter som annars gör mig nervös. Lyckas köra med henne och ett stabilt gäng fram till första langning (25 km). Sedan fipplarjag bort mig på de stundtals hala rötterna och cyklar med slokande skalle uppför Öglundabacken.

Cykla över rötter med maxpuls! Det var länge sedan! Välkommen säsong LLC 2019.

Slutar sloka med skallen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför ovan nä

Piggnar till igen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför backen. Hänger på dem med bra fart mot varvning uppe på Billingehus. Får en boost av att höra Oskar Ekmans glada stämma eka över tävlingsarenan och noterar även att mer än halva loppet är avklarat. Blir även ikappkörd av min vän Carl-Johan från Öland. Tappar tyvärr dock hans hjul inne på stigarna på Billingen och jagar hans grupp nedåt Vitsippestigen / den flowiga nedförsbacken ned på loop två.

Väl nere på loop två kör jag dock ensam i flera mil, sånär som på att jag kör om Hanna Millved (som hade kramp) och skymtar ryggtavlan på en herre från Skövde. Befinner mig i ingemansland och har ingen aning om ifall Sandra befinner sig minuten eller halvtimmen framför mig på stigarna, eller om en klunga med 20 personer är mig i hasorna. Detta matchar illa med att energin börjar tryta rejält och jag krigar mot trötta ben och skalle för att ha OK styrfart på single-tracksen. Minuterna och kilometrarna tickar långsamt på GPS:en.

Med cirka milen kvar blir jag mycket riktigt ikappkörd av några herrar och vaknar till liv från den öde öken det kändes som om att jag hasade mig fram i. Ser även min lagkamrat Hanna bakom mig och tänker att hon borde hinna ikapp och att vi då kan peppa varandra på slutet. Kommer inte jag femma så vill jag att hon gör det, tänker jag i min trötta skalle. Får vittring på de avslutande backarna – dem gillar jag ju – och cyklar i det tempo som tyget bär utan att dra på mig krampen som kliar elakt i vaderna.

Jessica (som tyvärr klev av loppet tidigare) och Jaime står och hejar på mig och ger mig en sista skvätt Maurten med cirka 5 kilometer kvar och de ropar “kom igen Ingrid, nu håller du ihop det här”. Och jag tänker “ja men det gör jag ta mig tusan!” och får magiskt nog extra krafter uppför den avslutande stigningen uppför Strupen.

Hanna Näslund – sjätte kvinna för dagen och kanske priscermonins bästa supporter.

Går därmed i lopp som femte dam för laget (tid: 3,24-ish), med Hanna Näslund bara minuten bakom mig och Sandra Backman sju (!! bravo!!) minuter framför. Felicia Ferner, som kör sitt första långlopp på flera år och efter sjukdom, kommer in en stund efteråt och har kört rakt in i kaklet till en riktigt bra återkomst i dessa sammanhang. (Pallen togs av Jennie Stenerhag, Emm Thelberg och Nellie Larsson. Hatten av!).

Dessa resultat är för min del mycket bättre än jag hade hoppats på, och jag är mest nöjd med att jag inte ägnade placeringen så mycket tanke under loppet. Gick in med inställningen att våga köra mig riktigt trött och lyckades med både det och att ha roligt under loppet. Något som inte vore möjligt utan lagkamraterna på banan – samt Jaime och Casper som var depåpersonal för dagen. Tack, tack, tack! Älskar att vara en del av She Rides. Nu satsar vi vidare mot kommande långlopp och utmaningar framöver – härnäst i Uppsala på söndag.

/En pepp Ingrid

Följ Ingrid på Instagram @ingridkjellstrom

Följ teamet på Instagram@sheridescykelklubb

Race report Lidingöloppet MTB – en pallplats till laget

Vilken dag. Vilket lag! Lördagen bjöd på Team She Rides största start hittills, med fem lagmedlemmar på startlinjen i Lidingöloppet MTB, och två starka teamies som körde XCO i Oslo och Kvänum. Långloppspremiären på Lidingö resulterade i en pallplats (för Jessica) och fyra av de sju främsta placeringarna till laget – tack vare fantastisk lagkörning. Hanna summerar en dag som hade allt en kan önska med nummerlapp på ryggen. Och lite till.

Sandra och Hanna spanar in Jessicas målintervju

Lidingöloppet MTB är en proffsig och publikfriande tävling som också utgör den inofficiella säsongspremiären för långlopp, åtminstone modell större (1768 startande i 63km-klassen). På Lidingövallen var det traditionsenlig FEST dagen lång, då hela den terrängvänliga delen av Cykelsverige kollektivt går ur vinteridet för att göra premiär med nummerlapp. På plats finns en hel uppsjö av sponsortält, varav våra egna hjältar från Scott sticker ut lite extra. Hos Sam och Simon i Scott-tältet finns värme, kärlek, snacks och plats för hela lagets cyklar och ombytesväskor. Vi blir behandlade som proffs, och det är lyxigt.

Vår tävlingsdag inleds med en STOR gruppkram, vilket lägger grunden för hela tävlingen. Efter att alla fått dela med sig av sin dagsform och mentala status kommer vi överens om en strategi för dagen. När vi dock befinner oss så tidigt in i säsongen håller vi öppet för att flera av oss inte ännu fått testa sin form i skarpt läge. Och BRRR! Den plötsliga maj-vintern höll Stockholm i ett järngrepp igår, och satte sin prägel på både uppvärmning och startfålla (själv hade jag ingen känsel i fötterna under 95% av loppet. Men det går ju tydligen att tävla även utan fötter skulle det visa sig…).

PANG! Trots masterstart blir loppets inledning stökig, och rutinerade Hanna Bergman går hårt i backen redan efter ett par hundra meter (hon var lyckligtvis okej). Jag får själv ett styre i sidan från en vinglande medtävlande, och lyckas precis parera upp cykeln. Dagen kunde ha slutat tidigt där, och för ett par andra personer gjorde den just det. Nervösa, speedade, laddade och tunnelseende cyklister i grupp blir trots separat damstart en riskfylld historia. Vi var 55 startande i Damer Tävlingsklass i år, vilket måste varit rekord (?). Under de få år jag själv tävlat märks redan skillnad. Sporten växer, och fler tjejer vågar testa nummerlapp. Fantastiskt!

När startbilen släpper höjs alltid farten, och pulsen. Känslan är att jag vill fälla ut lungorna likt en fallskärm utanför kroppen för att de inte ska sprängas. PUH! Att en aldrig vänjer sig vid tävlingens första halvtimme. Då banan lutar svagt uppåt inledningsvis blir den helt enligt syftet ganska utslagsgivande, men jag lyckas precis trampa ikapp luckan till tättrion (Jennie Stenerhag, Emmy Thelberg och Åsa Erlandsson), där även Jessica, Sandra och Sue befinner sig. Marika ligger strax bakom, men är låst i klungan och lyckas inte ta de där avgörande tramptagen i rätt tid.

Jag ansluter till lagmedlemmarna, som nu tappat täten, och vi räknar in varandra. Sue har dock åkt av i farten, och jag hann inte riktigt uppfatta hur och när. Jag har tagit i rejält för att komma fram, och pulsen är skyhög, så nu är fokus att andas och klänga sig fast för allt vad en är värd. Efter att jag hämtat andan kan jag snart hjälpa till att dra även jag. Adrenalinpåslaget som infinner sig när jag inser att vi utgör en jagande andraklunga i form av hela TRE lagkompisar ger extra energi, och vi börjar nu snurra runt som draglok och däremellan peppa varandra. Peppa och snurra med hög intensitet, vilket gör att vi också lyckas hålla hög fart.

Sue var förutom vrålstark även tävlingens gladaste <3

Vi får regelbundna uppdateringar om avståndet till klungan framför av vår briljanta lagfotograf Otto (aka Marikas sambo) och det växer inledningsvis från 30 sekunder till dryga minuten på ganska kort tid. Vi får dock ingen info om avståndet bakåt, men vad vi VET är att det finns ett helt gäng starka åkare bakom. Det är aningen läskigt att kolla sig över axeln i kurvorna. I tågpassagen vid Lidingöbron tajmar vi bra, men vi hinner också se Åsa Erlandsson stå vid sidan. Hon har kraschat mot en grind som sticker ut i vägbanan (och var okej), som även Sandra är på väg att köra in i. Puh. Nu har vi bara två åkare framför oss, och chans till pallplats. Adrenalinpåslag!

3 x krispiga ben mot slutet av loppet

Två tredjedelar in i loppet kommer en tvär vänsterkurva som vi nästan missar, och mycket riktigt har fler gjort samma sak. Vi blir sjukt förvånade när Jennie Stenerhag passerar oss (igen!) och snart även Emmy. De måste ha kört fel en bra bit. Vi försöker haka på en stund, men inser alla tre att farten inte är hållbar, så vi återgår till att göra vår grej. Vi får GRYM langningssupport och pepp av lagkompisen Felicia, som flänger som ett djur över ön. Plötsligt inser jag att mina tår verkar ligga kvar vid Lidingövallen, då jag inte hört något av dem sedan start. De är HELT bortdomnade i kylan, men övriga kroppen är okej. Jag börjar noja över att jag kommer få amputera dem, men tänker ”SKÄRPNING! Kör klart loppet först för böveln”.

Sue fortsatt svinglad, trots att hon mot slutet fick köra sin egen “klunga”

Med några kilometer kvar till mål börjar ett lyckorus infinna sig. ”Det här kommer gå vägen! Gör inget dumt nu GOD DAMN IT” (läs typ halka på en rot eller kör in i ett träd pga trötthet). I sista stigpartiet uppbådar jag mitt yttersta fokus, vilket är typ 20% av normalt pga trötthetsnivån, för att hålla mig kvar på banan. Jessica ställer den rimliga frågan ”vem ger vi den?” (läs pallplatsen), och efter några sekunders betänketid är vi alla överens om att ”spurt från kurvan” är den schystaste utgången. Vi har alla tre gjort en värdig insats för laget, så må bästa kvinna vinna. “Jävlar, jag har ju typ aldrig spurtat”, hinner jag tänka.

När vi rullar in i mål ligger jag sist, och drar igång på tok för sent. Huruvida jag ens hade kunnat fightas om det är oklart, då jag är mer diesellok än explosiv, men just där och då spelar det faktiskt ingen roll. När Jessica drar längsta strået så är det ENBART lyckokänslor. VI TAR EN PALLPLATS SOM LAG! Och jag unnar Jessica att personligen ställa sig på den pallen, med all slit, engagemang, tid och hjärta hon lägger ner i laget och She Rides.

Jessica Clarén 3:a, Emmy Thelberg 1:a och Jennie Stenerhag 2:a

Att Sue sedan rullar in på en grymt stark sjundeplats, efter att ha fått slita i ingenmansland mot slutet, och att Marika (som har en tuff dag) följer upp strax därefter, gör att vi nog alla måste nypa oss i armen. Laget tar FYRA av de sju första placeringarna i ett rekordtufft startfält, och vi gör det just som ett lag. Känslan är att vi äntligen får bevisa det vi byggt vår idé om Team She Rides på. Att vi är STARKARE TILLSAMMANS.

Sue på sjunde plats. Starkt!

TUSEN tack till lagfotograf Otto Norin för de fina bilderna. Och till lagets Felicia för proffsig langning och bästa support under tävlingen.

Med kärlek,

Hanna

Läs även Lidingöloppets nyhetsinlägg från tävlingen

Följ Hanna på Instagram @hannanaslund

Följ teamet på Instagram @sheridescykelklubb

PS. Denna helg tävlade också lagets XCO-stjärna Sara Öberg i 3-dagarstävlingen Rye Terrängcykelfestival i Oslo, där hon slutade tia i totalen i ett stenhårt startfält (Jenny Rissveds tvåa i totalen). Starkt! Även Ingrid Kjellström tävlade under söndagen i XCO i Kvänum, där hon dock fick ett längre avbrott i starten, efter att hennes sambo Calle kraschade hårt. Han är skrapad men okej efter omständigheterna. Krya på dig Calle! DS.

Uppskjuten säsongspremiär

Några rader om när kroppen krånglar och varför det inte blev någon tävlingspremiär för mig idag.

Hej gänget! Felicia här. Hela härliga teamet är presenterat och det är dags att leverera andra inlägg till bloggen. Tidigare i vår bestämde vi oss för ett schema där vi två och två skulle ansvara för att uppdatera bloggen varje vecka. Jag fick denna vecka och tänkte “perfekt, jag vet precis vad jag ska skriva om”. Nu till helgen går Kolmårdsbiken, vilken skulle bli min första tävling sedan juli 2017.  

Jag kände redan tidigt i januari hur nervös jag skulle vara dagarna innan och tänkte att jag skulle skriva lite om just anspänningar och stress inför tävling. Om hur jag nästan alltid är sist till start på grund av att jag måste springa och göra sista kissen, om att det alltid blir så stressigt med sista förberedelserna trots att jag varit på plats flera timmar innan start. Men den stressen får vänta lite nu, för det blir ingen tävling till helgen.

Från en solig dag i Tranås

Historien bakom uppskjuten tävlingsstart började våren 2012 under jobbiga 30-sekundersintervaller. Någonting kändes konstigt under första intervallen, och sen även under andra. Under tredje intervallen kikade jag ner på pulsmätaren som visade 230 slag per minut, trots en maxpuls under 200. Efter den våren har hjärtrusningar följt mig genom träningar och tävlingar, vilket har varit otroligt frustrerande. Denna vår har varit extra krånglig för hjärtat, och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Därifrån blev jag vidareskickad till Huddinges kardiologiavdelning, och med en del tur lyckades jag med kort varsel få tid för en elektrofysiologisk undersökning.

I tisdags var det dags och jag fick krypa upp på undersökningsbordet. Med hjälp av tre katetrar som fördes upp via ljumsken till hjärtat kunde rusningarna stimuleras fram. Undersökningen tog dock över fyra timmar p.g.a. att rusningen var lite svårhittad. Lite lugnande och smärtlindring gjorde dock processen ganska behaglig och spännande. Atrioventrikulär nodal reentry-takykardi (AVNRT) konstaterades, vilket innebär att en ledningsbana i hjärtat ställer till det lite. Denna är nu bortfryst och förhoppningsvis är det slut med hjärtkrångel för min del.

Lite sliten efter fyra timmars undersökning

Nu är jag ordinerad att vila och får inte lyfta tunga saker för att ljumsken ska få läka ihop. Men nästa vecka kan jag smyga igång med fintur på cykeln och helgen efter det är jag förhoppningsvis redo för första delen av långloppscupen, Billingeracet. Jag är redan nervös och taggad. Ses vi där? Ni kommer känna igen mig för jag kommer vara den som kommer springandes från bajamajorna till fållan med tre minuter till start.

/Felicia

När man får “krya på dig”- blommor från världens bästa team

Teampresentation: Hanna Näslund

Hanna Näslund är ett jämtländskt energiknippe som (nästan) alltid har ett leende på läpparna – även under de långa och stundtals miserabla lopp som hon brinner lite extra för. Hennes energi räcker även för att visa omtanke och nyfikenhet till medmänniskor och lagkamrater. År 2018 debuterade Hanna i elitklass i långlopp, och plockade snabbt fina resultat. Inför säsongen 2019 är målet att fortsätta ha roligt, hitta flowet på cykeln och cykla mer utför.

Berätta, vem är du?

Bra fråga! På pappret är jag en ekonomiutbildad, 32-årig frilanskonsult inom marknadsföring och kommunikation, som bor i Stockholm sedan 10 år tillbaka. I hjärtat är jag en människo-nyfiken jämte med passion för äventyrssport och friluftsliv, och hög kreditgräns på energikontot. Skidåkning, paddling, cykling, löpning, vandring, klättring osv. ingår i olika doser beroende på säsong. Just nu är det cykling som är roligast och viktigast. Men mest är jag nog en relativt glad person som intresserar mig för mina medmänniskor och deras berättelser om stort och smått.

Hur länge har du cyklat?

Jag har cyklat dit jag vill ta mig så länge jag minns, men som träningsform sedan 2013. Jag hade precis hittat Stockholm Multisportklubb, och köpte en begagnad MTB av en kille jag lärt känna där. Den visade sig vara aningen liten, och kom senare att kallas ”BMX:en”. Jag hann köra min första MTB-tävling på den (Långa Lugnet 2014), innan jag sedan ägnade mig helhjärtat åt multisport och Adventure Racing i tre år.

För två år sedan träffade jag härliga Andreas Danielsson (f.d. chefredaktör på Bicycling, reds. anm) , och vi sydde ihop projektet ”Så bakas en cyklist”, som gick ut på att jag skulle lära mig att tävla på MTB. Jag körde nästan hela Långloppscupen 2017, och dokumenterade i reportage- och bloggform. Av bara farten fick jag köra Vätternrundan med snabba Team Mustasch den sommaren (blev avhängd efter 12 mil dock) , och vips var jag cyklist!

Med snöskor och isyxa under Expedition Alaska 2015

Vilka är dina mål 2019?

När vi startade Team She Rides förra året hoppade jag ivrigt och naivt upp i elitklass. Jag fick redan min andra säsong som cyklist lära mig massor om hur elittävling fungerar, med klungkörning, strategi, säsongsplanering och den specifika träningen.

Inför 2019 är målet att omsätta lärdomarna i smartare cykling, och ha så ROLIGT som möjligt när jag tävlar. Därför kommer jag också försöka testa så många nya tävlingar som möjligt. Jag vill köra lite XCO, något jag fått smak för genom de lokala träningstävlingarna Keps Cup i Stockholm, men också fortsätta köra långlopp – vilket passar mig som ”större” cyklist. Jag har också en nyvunnen kärlek för att cykla utför, vilket min sambo inspirerat mig till. En fantastisk kick som jag vill ha mer av!

…men okej då! Resultatmässigt är mina mål 2019:

Topp-3 Offroad Finnmark (med Ingrid Kjellström)
Topp-5 i ett långlopp
Topp-15 i Cykelvasan

Billingeracet
Jagad av män (typiskt!) under min första elitstart, Billingeracet 2018
Målbilden i dubbel bemärkelse: cola, lagkompis och krampande ben. Långa Lugnet 2018

Du har precis startat eget inom marknadsföring & kommunikation, hur får du ihop det med cyklingen?


Jag älskar att skriva och skapa innehållsstrategi, och att kunna göra det i mitt eget företag är lyxigt. Frihet, kreativitet och entreprenörskap i en härlig mix. Sen tillkommer en del deadline-ångest, vilket Bicyclings chefredaktör Daniel Breece skriva under på! Ena dagen sliter jag mitt hår över bristande disciplin, och nästa känner jag mig som världens mest produktiva person. Men två stora vinster är att kunna träna i dagsljus och jobba från annan ort ibland, och det har jag lyckats dra nytta av. Nu när tävlingarna drar igång kommer jag jobba mindre för att ge mig själv lite marginal. Att ge cyklingen utrymme är en anledning till att jag startade eget!

“Jobba på distans”

När har du roligast på cykeln?  

När jag får cykla med mina lagkompisar! Förra årets absoluta höjdpunkt var Transalp ihop med Ingrid Kjellström, vars härliga sällskap gjorde att sju dagar, 50 mil och 18 000 höjdmeter gick på ett kick. Etapplopp är den perfekta tävlingsformen för oss som älskar äventyr. Tack vare Adventure Racing-bakgrunden (flerdygnstävlingar non-stop) känner jag mig hemma i den misär som ibland uppstår. Det finns något beroendeframkallande i den där mixen av utmattning, lagsamarbete och magiska naturupplevelser. För mig är det magi.  

Individuellt är svaret: när jag har flow! De dagar då jag upplever att benen har några extra wattz, när jag inte tänker på att jag just passerade en backe som brukar kännas dryg, och när cykeln plötsligt verkar flyta över hinder som tidigare känts krångliga. Det är nog individuellt, men för mig kommer ”flow” ofta som belöning för en bra träningsperiod som efterföljts av lite vila. När kroppen fått samla på sig lite energi och liksom ”spritter” iväg på stigen.

Transalp 2018 – 7-dagars etapplopp med Ingrid Kjellström

Vilka är dina tips till den som vill börja cykla?

Börja! Avdramatisera det hela, och fokusera på att få första steget gjort. Resten brukar lösa sig automatiskt, i takt med att mersmak och adrenalin börjar flöda. Anmäl dig till en nybörjarkurs eller fråga en kompis om ni kan cykla ihop en timme. Äger du ingen cykel brukar det gå fint att hyra i din lokala cykelbutik, eller passa på att hyra en när du är på semester någonstans. Turistorter hyr ofta ut både MTB och landsvägscykel. När du väl är igång finns massor av härliga grupper och nätverk, och mitt stalltips är förstås att kolla SheRides.se för att upptäcka våra lokala träningsgrupper och events. Ut och njut – vi ses!

Starkare tillsammans!

Följ Hanna på Instagram:
https://www.instagram.com/Hannanaslund/

…och som krönikör för Bicycling Sweden:
https://www.bicycling.se/artiklar/den-fornedrande-konsten-att-packa-en.htm
https://www.bicycling.se/artiklar/garningsmannaprofilen-cykelpendlarens-fiender.htm
https://www.bicycling.se/artiklar/garningsmannaprofilen-cykelpendlarens-fiender.htm

Med sambo aka dagens langare Henke på Billingeracet 2018

X