En bild från mitt huvud en torsdag i januari.
Godmorgon. Slask ute. Till eftermiddagen planeras ett tufft intervallpass inne. Innan dess en dag på jobbet.
8 timmar senare är jag på väg hem. Klientmöten har avlöst varandra och den ena mer komplexa situationen än den andra har präglat dagen. Jag har inte hunnit med en tredjedel av det jag hade tänkt. Fysiskt har jag egentligen inte ansträngt mig alls. Men huvudet är trött. Jag känner mig halvt dränerad. Det där intervallpasset jag sett framemot känns inte längre lika lockande. Tankarna snurrar. Ska jag strunta i att träna? Är jag ens sugen? Kanske är det inte värt det. För vems skull gör jag det?
Jag tar något att äta, sätter mig en stund och har sedan bytt om. Något som borde gått på några minuter har idag tagit fyrtio minuter. Jag tar fram passet. Sätter mig på cykeln. Börjar trampa. Benen känns som bly. Jag trampar vidare. Första intervallen känns fruktansvärd. Vilan kommer. Hjärtat har börjat pumpa lite snabbare. Tankarna kring alla de där samtalen jag borde ringt men inte hunnit med byts successivt ut.
Intervall 2 är igång. Benen känns plötsligt pigga. Blyn är borta. Jag känner mig stark. Kroppen känns bra. Jag ler. Jag vill träna tufft varje dag. Jag vill bli bätte. Jag vill ju träna för min egen skull för att jag älskar det och för att jag vill utvecklas. Jag sliter med att få ihop arbete och socialt liv med träningen av en anledning – Jag älskar det! Jag mår bra av det! Cykelpeppen gick från botten till toppen på några minuter. Jag ser plötsligt framemot långpass i helgen. Om det innebär snö, barmark, slask eller regn i sidled är svårt att förutspå i Skåne. Men ut ska jag. Någon gång under passet är alltid ren glädje. Kanske inte när tårna är bortdomnade, motvinden gör att jag cyklar långsammare än jag promenerar och ännu ett kalhygge har förstört den fina cykelstigen jag tänkt cykla. Men någon gång under passet älskar jag det. Känslan efteråt är också svår att inte längta till.
När jag i vår och sommar står på startlinjen bredvid alla andra starka damer kommer jag inte ångra ett enda av de passen jag gjorde. Vad som glädjer mig än mer är att jag också kommer kunna tänka på de passen som inte blev eller som inte blev som de skulle med ett lugn – för att lyssna på kroppen och kanske ännu mer på knoppen kommer i längden vara det som hjälper mig mest för att hålla motivationen vid liv. Det ska vara majoritet roligt. Är det inte det är det ett misslyckande oavsett vilken form jag skulle vara i. Det viktigaste på lång sikt kommer alltid vara att bibehålla glädjen. Glädjen i att ta i. Glädjen i att bli trött. Glädjen till sporten.
Mina 3 bästa vintermotivationstips:
– Värmesulor. Frysa om tårna förstör allt, precis allt.
– Sänk ribban. Bättre att göra något än inget. När man väl är igång kan något litet lätt ändras till något mer när man ändå håller på.
– Planera var och hur efter vädret. Det är roligare att cykla i sol än regn. Det är roligare att hålla sig i skogen där man kan få lä än att cykla i motvind.
