Årets första långlopp är kört. Jag och teamie Sandra styrde mot Danmark för att köra Klassikeren. Tre varv på en 19 km runda var upplägget. Sagt och gjort och vi kom båda i mål. Som etta och tvåa till och med. Men dagen flöt inte riktigt så bra som det låter när jag bara skrivit det där:
Allra först kanske ska nämnas att Jespers cykel inte hann bli klar på service (på grund av att fel delar kom fram) så han fick agera langare istället för att själv köra. Detta var dock utagerat redan för någon dag sedan. Så jag återgår istället till dagen. Vi rullar från parkeringen för att hämta nummerlappar. Min bakväxel slutar fungera. Tar ur och sätter i batteriet och den fungerar igen. Bra tänker jag och vi rullar snart ut på uppvärmningen. Plötsligt kan jag inte växla igen och jag börjar känna oråd. Ungefär 10 minuter till start. Batteriet är fullladdat. Vi slås av tanken att batteriet i växelreglaget kanske behöver bytas (dock ologiskt eftersom växeln fungerar då och då). Var har vi ett sådant batteri? I pulsbandet, men vi har ingen så pass liten skruvmejsel som behövs för att få ut det med oss ner till starten. Kadensmätaren har nog ett sådant batteri ropar Sandra plötsligt. Rycker av den, kämpar med att få upp den samtidigt som de andra skruvar loss växelreglaget. Såklart klyddar allt, men vi får i batteriet och på reglaget samtidigt som en start går. Det är start var femte minut beroende på vilken diatans man ska köra. Jag och Sandra dividerar om var vi ska ställa oss i startfållan inför vår start, nästa start. Jag kollar ner på gpsen. Klockan är 10:06. Vår start skulle vara 10:05. Jag skriker till Sandra att vi missat starten och vi drar iväg så snabbt vi kan.
Några hundra meter fram hörs ett vrål i skogen. Det kommer från mig. Växeln har slutat fungera. IGEN. Resten av loppet (59,6 km enligt min gps) kör jag på samma växel. Tur att jag trivs med att stå mycket. MEN såhär mycket vill inte ens jag stå upp. Den fungerar på ganska platt stig. I uppförsbackarna häver jag mig fram på lägre kadens än jag någonsin cyklat på. För varje varv fick jag springa någon ytterligare backe. Medtävlande och publik måste undrat vad jag höll på med när jag knappt fick runt pedalerna. På lättkörda grusvägar var det istället för lätt växel och jag fick öva hög kadens – inte min bästa gren. Tanken att bryta efter ett varv slog mig, men slog bort den lika snabbt igen. Det är bättre träning att fortsätta. Och trött blev jag, så träning fick jag.
Väl i mål som etta kom Sandra strax därefter i mål som tvåa. Vi hämtar lite mat och hon går på toa. Där och då startar prisutdelningen. Med vår klass. Nästa sak på listan med dagens misslyckanden blir därför att Sandra inte hinner tillbaka innan prisutdelningen är slut.
Tur att vi kunde skratta åt missödena och misslyckandena och istället glädjas åt ett fint lopp, rolig bana och ett bra arrangemang! Dagens hederspris går också utan tvekan till Sandra som 1. missar starten för att hon hjälper till med MIN cykel. 2. Eftersom vi startar lite väldigt jättesist behöver vi rätt snabbt ta oss om en hel del människor som vi håller ett helt annat tempo än. Sandra fastnar bakom några som jag ganska snabbt lyckas ta mig förbi och jag får ett rejält försprång innan hon är förbi dem.
Trots allt kul att vara igång igen!!
