Lida Loop och deltävling två i långloppscupen. Varmt, svettigt och jobbigt. Fyra stycken från teamet var på plats; jag, Sandra, Fanny och Stina.
Uppladdningen
Jag är uppvuxen i Vaxholm, så vi körde upp till mina föräldrar och njöt av Skärgårdslivet under lördagen. Det vill säga åka båt och sola på klippor. Annars har voltaren och ormsalva varit min bästa vän senaste veckan, då jag efter förra helgens lopp i Kalmar haft ont i höften. Träningspassen har avbrutits eller bytts ut mot vila eller lätt trampande.
Nervositet
På söndag morgon tar det extremt lång tid att få i mig frukost och på väg mot Lida verbaliserar jag att jag är mer nervös än vanligt. Varför? Ett par av Sveriges starkaste långloppscyklister är inte på plats. Det gör att jag känner större press att prestera. Jag inser att det bara är press från mig själv, men det gör det inte lättare. Funderar kring om jag drivs jag av rädslan att förlora eller viljan att vinna. Just denna gång lutar det tyvärr mot rädsla att förlora. Möter upp de andra från teamet på Lida och vi börjar värma upp. Ser Emma Belforth, tillika vinnaren på Billingeracet, köra upp för backen och klumpen i magen släpper. Det visar sig också vara fler riktigt duktiga cyklister efteranmälda och pressen börjar lätta.
Loppet
Startskottet går och jag kan bara skratta åt hur värdelös jag är inledningsvis. Innan man kommer fram till startbacken är jag i nedre delen av startfältet. Ju längre upp i backen vi kommer, desto längre upp i startfältet kommer jag och når toppen som tredje dam. Trampar vidare ut på de lättåkta motionsslingorna som följer. Får en känsla av att ingen vill ta tag i det och trycka på. Jag ser till att hela tiden ligga högt uppe. Vänder mig om kanske tusen gånger och ser att en stor grupp hänger med. Jag ser att Stina och Fanny är med längre bak i gruppen – härligt!! Några gånger går jag upp i spets, men ångrar mig direkt. Jag vet att jag inte brukar vara lika stark som de andra två som annars omväxlande ligger först, så varför ska jag upp där och slösa energi? Ändå gör jag det några gånger till med samma känsla av ånger som resultat. Man är inte alltid rationell under en tävling.
Vid varvning efter loop 1 är det fortfarande ett gäng cyklister som ligger med. Men tidigt under loop 2 ser jag att fler har droppat av och snart är det bara jag och Emma kvar av tätgruppen. Jag förstår att jag inte kommer ha någon chans mot henne i slutändan, men är inställd på att gå med så länge jag orkar utan att pressa på för hårt. Det går bra fram tills det är cirka två kilometer kvar av loop 2. Någon meters lucka upp växer till det dubbla och jag bestämmer mig för att inte försöka gå ikapp, då det kändes dömt att misslyckas. Sen ser jag inte mer av hennes rygg.
Resten av loppet kör jag i min ensamhet. Det är ett långt grusparti i början på loop 3 och jag skulle ljuga om jag inte var lite orolig att bli ikappåkt av bakomvarande cyklister. Jag vet att flera av de jagande cyklisterna är starka på grusvägar och jag hade svårt att sätta upp tempot själv. Jag var också helt ovetandes om hur stor lucka jag hade till de närmast bakom ut på sista loopen. Jag visste att de släppt tidigt på andra loopen, men jag visste inte huruvida avståndet hade fortsatt att utökas eller inte. Jag trampade vidare på de långa och bitvis ganska rotiga stigpartierna. Där inne har jag vanligtvis lite mer självförtroende i att jag oftast inte tappar tid gentemot de bakom. Jag hade dock ljugit om jag påstod annat än att det var en lättnad när jag passerade skylten med 1 km kvar till mål och fortfarande inte ser någon annan. Jag inser att jag kommer gå i mål som tvåa och kan inte vara annat än nöjd när jag passerar mållinjen.
Efteråt
När jag drygt fem minuter senare ser att det är Stina tätt följd av Fanny som är nästkommande damer in på upploppet blir glädjen än större. Delad glädje är trippel glädje. Dessvärre ger dagen också lite bitter eftersmak av att Sandra inte hade en bra dag i sadeln. All heder till Sandra som stöttar och inspirerar trots att kroppen inte svarar.
Dagens bästa
Slänga sig i sjön efter målgång. Äntligen lite svalka.
Dagens förbättringspotential
Jag kan inte låta bli att tycka att damerna borde få starta mer än 8 minuter efter herrarna. Det blev många omkörningar och allra flest på den stigrika sista loopen, vilket lätt blir stökigt och kan ha påverkan på vår tävling.
Dagens tacksamhet
Till alla langare som supportade med både sportdryck, vatten och massa hejarop.
Dagens sämsta
6 timmars bilresa hem.