Uppskjuten säsongspremiär

Några rader om när kroppen krånglar och varför det inte blev någon tävlingspremiär för mig idag.

Hej gänget! Felicia här. Hela härliga teamet är presenterat och det är dags att leverera andra inlägg till bloggen. Tidigare i vår bestämde vi oss för ett schema där vi två och två skulle ansvara för att uppdatera bloggen varje vecka. Jag fick denna vecka och tänkte “perfekt, jag vet precis vad jag ska skriva om”. Nu till helgen går Kolmårdsbiken, vilken skulle bli min första tävling sedan juli 2017.  

Jag kände redan tidigt i januari hur nervös jag skulle vara dagarna innan och tänkte att jag skulle skriva lite om just anspänningar och stress inför tävling. Om hur jag nästan alltid är sist till start på grund av att jag måste springa och göra sista kissen, om att det alltid blir så stressigt med sista förberedelserna trots att jag varit på plats flera timmar innan start. Men den stressen får vänta lite nu, för det blir ingen tävling till helgen.

Från en solig dag i Tranås

Historien bakom uppskjuten tävlingsstart började våren 2012 under jobbiga 30-sekundersintervaller. Någonting kändes konstigt under första intervallen, och sen även under andra. Under tredje intervallen kikade jag ner på pulsmätaren som visade 230 slag per minut, trots en maxpuls under 200. Efter den våren har hjärtrusningar följt mig genom träningar och tävlingar, vilket har varit otroligt frustrerande. Denna vår har varit extra krånglig för hjärtat, och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Därifrån blev jag vidareskickad till Huddinges kardiologiavdelning, och med en del tur lyckades jag med kort varsel få tid för en elektrofysiologisk undersökning.

I tisdags var det dags och jag fick krypa upp på undersökningsbordet. Med hjälp av tre katetrar som fördes upp via ljumsken till hjärtat kunde rusningarna stimuleras fram. Undersökningen tog dock över fyra timmar p.g.a. att rusningen var lite svårhittad. Lite lugnande och smärtlindring gjorde dock processen ganska behaglig och spännande. Atrioventrikulär nodal reentry-takykardi (AVNRT) konstaterades, vilket innebär att en ledningsbana i hjärtat ställer till det lite. Denna är nu bortfryst och förhoppningsvis är det slut med hjärtkrångel för min del.

Lite sliten efter fyra timmars undersökning

Nu är jag ordinerad att vila och får inte lyfta tunga saker för att ljumsken ska få läka ihop. Men nästa vecka kan jag smyga igång med fintur på cykeln och helgen efter det är jag förhoppningsvis redo för första delen av långloppscupen, Billingeracet. Jag är redan nervös och taggad. Ses vi där? Ni kommer känna igen mig för jag kommer vara den som kommer springandes från bajamajorna till fållan med tre minuter till start.

/Felicia

När man får “krya på dig”- blommor från världens bästa team

Related Post