RR: SM i långlopp / Finnmarksturen

Svenska Mästerskapen i långlopp gick av stapeln i Ludvika och på Finnmarksturen i helgen. Banan var förlängd till 80 km (från tidigare 68 km och på köpet ingick cirka 1300 höjdmeter. Närmare åttio damer stod på startlinjen och från Team She Rides hade sex tjejer till start. Ingrid var en av dem och här kommer hennes rapport från dagen – tillsammans med några wattsiffror om vad som krävdes för att nå topp-10 på resultatlistan.

Långlopps – SM ett lopp som inte förrän i år fått den status det förtjänar? Det har tyvärr inte gått EN fråga (från kollegor mfl) på mitt deltagande i långlopps-SM – i jämförelse de 100 jag fått gällande Vätternrundan eller de 20 om Cykelvasan. Det är synd. Att köra bra på långlopps-SM tycker jag är en större bedrift än att cykla snabbt på många andra lopp.

Dammig start i hettande värme. Foto: Cykelkanalen.se.

Största snackisen inför och under loppet var värmen. Den lämnade ingen oberörd. Snittemperaturen sägs ha varit över 30 grader under söndagen. Jag var orimligt nervös inför start. Hade kört banan ett par dagar innan och tycker att den är lömsk. Lömsk på det viset att tävlingen inte riktigt börjar förrän halvvägs in i loppet – då den andra loopen söder om Ludvika tar vid. Den består uppskattningsvis till 80% stig och har mer än hälften av loppets alla höjdmeter. Med andra ord en bra och rättvis bana – att sitta på hjul fram till spurt skulle vara omöjligt för loppets lyckliga vinnare.

Jag var inte orolig för spurtstrid, utan snarare för att spurta ner mig själv för tidigt under loppet och bonka i värmen. Hade tack och lov flera lagkamrater med mig – Sue, Sandra, Sara, Elna och Marika. Det hjälpte mot nervositeten.

Första klungan av damerna någon mil in i loppet. Här sliter undertecknad något för att hålla hjul. Foto: cykelkanalen.se.

Vi var 75 damer, varav 28 stycken i elitklass som rullade iväg klockan 10. En timme senare släpptes övriga klasser iväg och Finnmarksturen har fått och ska ha mycket kudos för sin separata damstart. Way to go! Tror att dagens stora startfält kan vara ett resultat av att många arrangörer haft damstarter i år? Hoppas att denna trend håller i sig.

Ett par kilometer in i loppet kommer en startbacke och här sprack det upp första gången. Ett femtontal damer satt i spets – alla dem som senare skulle komma att placera sig som topp-10 under loppet. För att hänga med här, vilket jag gjorde (dock som en av de sista) krävdes. 290 watt i fem minuter, 300 W i fyra minuter och 310 watt i tre minuter. Mina 62 kilo ger detta cirka 4,7 watt/kg i fem minuter.

Jag lyckades hänga med tätgruppen i ungefär en timme – sedan sladdade jag av klungan – jag pallade inte med trycket på stigarna. Fick följe av lagkamrat Sandra en stund och vi såg Emmy Thelberg på stigen framför oss. Sandra hade då en växel till att lägga i för att jaga ifatt. Starkt! Själv saknade jag just en extra växel och fokuserade på att hålla jämn fart sjäv. Hade en snittwatt på 205 watt första timmen, ca 225 watt i NP (3,6 W/kg). Detta var också min starkaste timme, sen gick det rent ut sagt utför.

Ensam är ej stark, framförallt inte under långlopp. Foto: cykelkanalen.se.

Blev, precis som jag väntat mig, ikappåkt vid varning inne i Ludvika. Sue, Maria Karlberg och Nathalie Eklund kom i frisk fart bakom mig på asfalten. Dem kom även som en frisk fläkt. Tiden går cirka dubbelt så snabbt i sällskap på långloppsbanor ?! Fick till ett bra samarbete och jag försökte hålla farten uppe i gruppen eftersom jag att en alltid är jagad bakifrån. Hade mycket hjälp av Jessica, Jaime och Otto Norin som skötte depåservice exemplariskt med dryck och kallt vatten på fyra platser på banan. Kunde inte ha haft det bättre.

Ett stycke krispiga ben sliter upp för sista backen på loppet. Foto: cykelkanalen.se.

Efter cirka 2,5 timmar började jag bli krispig. Framförallt nedförs snurrade det i skallen och jag trodde att jag skulle halka ur greppet om styret med mina skakiga och svettiga händer. Vid den tidpunkten var det bara jag och Sue kvar i gruppen och det kändes tryggt (Maria hade tyvärr punkat tidigare och Nathalie kraschade). Visste att jag behövde spara kraft för de två sista backarna och vi tog oss upp för dem i jämn fin fart (220 resp 200 watt på ca 6 minuter. Hade nog gissat högre siffror. Men efter tre timmars race:ande i värme börjar kraften sina). Sista kilometerna in i mål fick Sue hålla i taktpinnen för jag höll typ styrfart själv.

Målgång tillsammans med en kär lagkamrat är något av det finaste som finns faktiskt. Foto: Jessica Clarén.

Vi gick i mål sida vid sida och det var en oerhörd lättnad. Främst över att lyckats hålla en bra fart uppe hela vägen – med hjälp från Sue då – och för att vi faktiskt kom in på plats nio och tio av alla damer. Vi hade gissat på sämre placeringar – men som väntat i värmen hade ett par tjejer DNF:at framför oss. Sara Öberg och Sandra Backman körde in på fjärde respektive åttonde plats. Därmed blev fyra av oss i She Rides topp10. Här finns alla resultat.

After-bike med lagkamrater. Foto: Jessica Clarén.

Åter igen till wattsiffrorna. Snittwatt för hela loppet hamnade på 180 W, 205 W i NP. 2,9 resp 3,3 W/kg alltså. 22% av loppet låg jag över min tröskel och då på ca 300 watt. Jag har kört med wattmätare hela säsongen och med tanke på hur jag sedan mådde efter loppet – ville helst ligga i fosterställning någon timme efteråt – hade jag gissat på högre siffror.

SM i XCO på Frösön veckan tidigare. Foto: Andreas Kristensson.

Som jämförelse var samma siffror för Fjällturen två veckor tidigare cirka 8% högre i genomsnitt och toppnoteringarna på 1 min – 60 min watt i spannet ca 5% högre. Upplever att jag var i ungefär samma form under dessa lopp.

Visserligen var Fjällturen en timme kortare, men även på Billingeracet som hade lika lång tävlingstid (ca 3h30min) hade jag också cirka 5% högre watt än för dagen. Vill skylla mina siffror på värmen. Tänker att en del effekt borde gå förlorad när kroppen även ska kylas ner ? (MVH icke-expert spekulerar). Sedan säger snittwatt inte mycket om långlopp heller egentligen – Finnmarksturen har mycket stig och där kan många säkert trycka betydligt lägre watt än mig men ändå transportera sig snabbare framåt. Och därmed ha mer energi över till att köra hårdare på icke tekniska partier ? Jag sliter med att bli kvickare på stigen utan att det ska få kosta så mycket energi. Övade till exempel på detta på SM i XCO veckan innan (bild ovan) – och där kom jag (lustigt nog) också på en nioende plats

Just nu befinner jag mig i Nord-Norge för att köra Offroad Finnmark med Hanna på torsdag. 300 km teknisk MTB. Det går att följa här.

Related Post

X