Äntligen har undertecknad småbarnsmorsa fått stå på startlinjen med teamet i långloppssammanhang, en efterlängtad premiär.

Jag har under våren haft två coacher som liksom arbetat lite åt olika håll. Den ena har periodiserat min träning på Guided Heroes vis med lätta och tunga veckor, med långa och korta intervaller, med ett träningsschema anpassat till livet som småbarnsförälder och den andra coachen, hon har periodiserat min träning med förkylningar och sömnlösa nätter. 

En elitsatsning samtidigt som en skolar in sitt första unge, som dessutom fortfarande vill ha en flarra mjölk langad varenda natt är inte enkelt. Vi är nu våra vänners mardrömsexempel på hur många förkylningar och sjukor man kan få i samband med förskolestarten – jag har själv tappat räkningen och minns att jag i en instagram story gjorde fingret åt alla som pratade om hur kämpig inskolning kunde vara – karma, karma, karma, tji fick jag för att jag trodde att det skulle bli annorlunda för oss. De dagar jag kunnat köra elcykel till förskolan har känts ljuvliga – i övrigt har jag varit mer off bike än jag kunnat träna sedan förkylningarna drog i igång i februari.

Jag har lyckats köra några XCO-race men ägnat den senaste månaden åt att DNS:a i det mesta på grund av det här med förkylningsperiodiseringen och därför kändes det som julafton och födelsedag och kalas och examen och jag vet inte allt vad bra man kan hitta på – att äntligen få stå på startlinjen i långlopp med laget i går. 

I Bottnaryd mötte jag upp Jessica, Hanna, Ingrid och Jaime och vi kittade upp oss i nya fina team-kläderna som äntligen har landat. Nu är vi härligt, knalligt gula och lätta att känna igen ute på banorna. Det kändes så himla fint att få hänga med laget före race. Värma lite, snacka lite, nervöskissa ihop och stå taggade i startfållan – vilken grej alltså.

När starten väl gick tappade jag teamisarna snabbt, hade vi haft en damstart kanske jag hade orkat hålla rulle på dem ett litet, litet tag men nu gjorde jag som jag gör när det är en stressig start med många herrar – kör defensivt och försiktigt, herregud – jag vill ju inte krascha när jag har en liten som räknar med att man är i skick att langa en flarra mjölk åt om nätterna. 

Efter sextiofem oerhört kämpiga kilometrar fick jag krama om laget igen – och jubla lite åt att de alla hade kört riktigt starkt och bra och applådera Ingrid som fick både pallplats och spurtpris. Fast först grät jag en skvätt för jag var så makalöst trött, tror jag slog rekord i antal gel som en person kan konsumera under lopp på ett och samma rejs. Men bortsett från att benen var trötta var det en grym dag i skogarna utanför Jönköping.

En race report och massa annat härligt och cykligt från helgen kommer förstås på www.elnadahlstrand.se i veckan, håll utkik där.

Kramar, Elna

Foto: Eskil Laago för Rallarloppet