Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.

Kontakta oss 
Alla funderingar och frågor är välkomna!

Medlemsskap:
medlem@sherides.se

Allmänna frågor CK:
ck@sherides.se

Allmänna frågor She Rides:
jessica@sherides.se

Sue: När livet tar en oväntad vändning x 2

I höstas kände jag (Sue) att allt va ”lite för mycket”.. jobb 4 dagar i veckan o sen skola 3 dagar i veckan, två resor med tidsomställningar; en backpacker resa till Australien och strax inpå en jobbkonferens i Japan. En kärleksrelation som inte fick sitt önskade slut o sen en till som tog slut innan den ens börjat?!

Det går fort när det går fort… sa säkert någon vis människa.

Guldmedalj & Kvalat till VM i XTERRA – Grekland 2019

Hur som plötsligt stod jag där med IKEA-påsarna runt fötterna i mitt flickrum hos pappa i Märsta redo att resa till Amerika med cykeln (..okej en av 5 cyklar som flyttat med mig). Tack Pappa för tålamodet!

Amerika. Ja, till Kalifornien dit planen varit att flytta.. ungefär nu men så blev det inte eller skulle det blir så? För väl i Kalifornien fick jag lite kontakter och hoppla hej så va CV:t uppdaterat och besök på ett IT-företag som jobbar med Hälsa bokat. Blev dock inte imponerad av jobbet utan fortsatte cykla, simma, springa, äta god mat och bara njuta av livet med mina fina vänner där. Efter nästan en månad va det (tyvärr) dags att vända hem.

Kalifornien Februari 2019
Foto: Kaori Peters

Men just ja! Jag hade mitt i allt panik-packande under januari månad visst hyrt ut min lägenhet i 3 månader!! (någonstans där jag höll på att springa rakt in i den berömda så kallade väggen..hoppla!) så något eget hem fanns det inte att åka till.

Mellanlanda i flickrummet för att sen bege mig vidare på nästa träningsresa och efter det börja ö hoppa lite nere i Sydeuropa under de kommande två månaderna för att hålla mig där solen va. Mallorca med Ingrid och Hanna, Fuerteventura, Grekland för XTERRA-tävling och ja slutligen Mallorca (igen) som nu har blivit mitt tillfälliga hem och även där jag jobbar.

Fureteventura Mars/April 2019
Foto: Otto Norin

Ja, jag hade ändå i farten redan hyrt ut lägenheten en månad till så varför inte bosätta sig där det va varmt o blir man (plötsligt!) erbjuden ett jobb som cykelcoach (läs guide) på en av sina favoritplatser så kan man väl inte tacka nej? När jag ändå inte kom hem med mitt planerade flyg (pga pilotstrejk) kunde jag lika bra passa på att flytta in i mitt nya hem för den kommande månaden.

Så här är jag och tycker att livet är rätt nice! Jobbar som cykelcoach på dagarna för VIP Cycling i Son Caliu precis utanför Palma (ca 75%) och är fortfarande IT-konsult på kvällarna (ca 25%).

#livetliv #mallorca

Kommer hem i Juni och då djävlar ska det tävlas med en ny toppform samt ett glatt & lätt sinne!

Så summa summarum känner mig pepp på att fortsätta säsongen och se vad vi kan skapa tillsammans i laget! Milen finns i benen, pannbenet har det aldrig varit något fel på och laget är toppat med både gamla och nya stjärnor – vilken säsongsstart brudarna hemma åstadkommit!! Längtar verkligen att få tävlingspeppa snart igen!

Älskade Mallorca

Ibland måste man ta den där omvägen för just den där oväntade svängen kan leda till att man plötligt finner sig själv och sitt lugn.

”pardon my French” men:

HELVETE VAD BRA JAG TRIVS MED LIVET JAG SKAPAT FÖR MIG!!

Kram Sue!

Följ Sue på Instagram: @metalheadrunner

Följ Teamet på Instagram: @sheridescykelklubb

Race Report Billingeracet – bra start på Långloppscupen 2019 för Team She Rides

Premiär för Långloppscupen – skedde år 2019 traditionsenligt nere i Skövde, på botten av Billingehus. Billingehus som för dagen skulle bestigas tre gånger. Team She Rides hade fem lagmedlemmar på startlinjen – och var därmed den största klubben bland de nästan 60 damer som kom till start (varav nästan 20 i elitklass). Ingrid summerar dagen, från botten på startbacken – hela vägen över 75 kilometer och 1200 höjdmeter till målgång nästan 3,5 h senare.

Startbacken – som utgör första av tredje gången uppför Billingehus för dagen

Jag har tänkt på den här dagen – 11 maj – flera gånger i vinter. Säsongspremiär i LLC – Billingeracet, och framförallt dess startbacke har funnits med mig i tankarna – både som motivation och målbild (sega kvällar på trainern) och (på mina sämre dagar) ett stort berg, omöjligt att bestiga. Och veckan innan var tankarna och framförallt frågorna inför loppet ännu fler i min skalle. Pallar jag cykla hårt i mer än tre timmar? Minns jag hur man dricker sportdryck med maxpulsen dånande innanför bröstet? Kommer jag kunna cykla hela banan iår (istället för att hoppa av cykeln, som jag gjorde på knixiga ställen år 2018)?

Jessica Clarén och Hanna Näslund kör starkt i startbacken. Hanna slutar sexa för dagen och Jessica får tyvärr bryta loppet senare.

Det bästa med startbackar är dock att det inte finns utrymme att tänka så mycket. Det finns bara ett sätt att ta sig an dem – och det är ett försöka överleva till toppen på dem UTAN att försöka besvara några frågor under tiden. Jag gick all in uppför och kom till toppen med blodsmak i munnen. Tror att jag var fjärde dam uppför kullen och visste att jag skulle få slita som ett djur på de annalkande stigarna för att få behålla den positionen. Mycket riktigt kommer snart XCO-esset Hanna Millved och passerar mig smidigt på stigen. Ser den goda möjligheten att försöka ta hennes spårval och lyckas till precis innan den första grusvägen – en järnvägsbank där alla vill ligga (OBS – längst bak) i en snabb klunga. Där åker jag rakt ut i spenaten. Landar mjukt men tappar tyvärr Hannas fina rulle.

Hittar snart en annan grupp att köra med på grusvägen och snart är Sandra ur laget även ikapp mig. Ett lugn sprider sig i kroppen – jag älskar att ha en lagkamrat vid min sida, speciellt i mixstarter som annars gör mig nervös. Lyckas köra med henne och ett stabilt gäng fram till första langning (25 km). Sedan fipplarjag bort mig på de stundtals hala rötterna och cyklar med slokande skalle uppför Öglundabacken.

Cykla över rötter med maxpuls! Det var länge sedan! Välkommen säsong LLC 2019.

Slutar sloka med skallen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför ovan nä

Piggnar till igen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför backen. Hänger på dem med bra fart mot varvning uppe på Billingehus. Får en boost av att höra Oskar Ekmans glada stämma eka över tävlingsarenan och noterar även att mer än halva loppet är avklarat. Blir även ikappkörd av min vän Carl-Johan från Öland. Tappar tyvärr dock hans hjul inne på stigarna på Billingen och jagar hans grupp nedåt Vitsippestigen / den flowiga nedförsbacken ned på loop två.

Väl nere på loop två kör jag dock ensam i flera mil, sånär som på att jag kör om Hanna Millved (som hade kramp) och skymtar ryggtavlan på en herre från Skövde. Befinner mig i ingemansland och har ingen aning om ifall Sandra befinner sig minuten eller halvtimmen framför mig på stigarna, eller om en klunga med 20 personer är mig i hasorna. Detta matchar illa med att energin börjar tryta rejält och jag krigar mot trötta ben och skalle för att ha OK styrfart på single-tracksen. Minuterna och kilometrarna tickar långsamt på GPS:en.

Med cirka milen kvar blir jag mycket riktigt ikappkörd av några herrar och vaknar till liv från den öde öken det kändes som om att jag hasade mig fram i. Ser även min lagkamrat Hanna bakom mig och tänker att hon borde hinna ikapp och att vi då kan peppa varandra på slutet. Kommer inte jag femma så vill jag att hon gör det, tänker jag i min trötta skalle. Får vittring på de avslutande backarna – dem gillar jag ju – och cyklar i det tempo som tyget bär utan att dra på mig krampen som kliar elakt i vaderna.

Jessica (som tyvärr klev av loppet tidigare) och Jaime står och hejar på mig och ger mig en sista skvätt Maurten med cirka 5 kilometer kvar och de ropar “kom igen Ingrid, nu håller du ihop det här”. Och jag tänker “ja men det gör jag ta mig tusan!” och får magiskt nog extra krafter uppför den avslutande stigningen uppför Strupen.

Hanna Näslund – sjätte kvinna för dagen och kanske priscermonins bästa supporter.

Går därmed i lopp som femte dam för laget (tid: 3,24-ish), med Hanna Näslund bara minuten bakom mig och Sandra Backman sju (!! bravo!!) minuter framför. Felicia Ferner, som kör sitt första långlopp på flera år och efter sjukdom, kommer in en stund efteråt och har kört rakt in i kaklet till en riktigt bra återkomst i dessa sammanhang. (Pallen togs av Jennie Stenerhag, Emm Thelberg och Nellie Larsson. Hatten av!).

Dessa resultat är för min del mycket bättre än jag hade hoppats på, och jag är mest nöjd med att jag inte ägnade placeringen så mycket tanke under loppet. Gick in med inställningen att våga köra mig riktigt trött och lyckades med både det och att ha roligt under loppet. Något som inte vore möjligt utan lagkamraterna på banan – samt Jaime och Casper som var depåpersonal för dagen. Tack, tack, tack! Älskar att vara en del av She Rides. Nu satsar vi vidare mot kommande långlopp och utmaningar framöver – härnäst i Uppsala på söndag.

/En pepp Ingrid

Följ Ingrid på Instagram @ingridkjellstrom

Följ teamet på Instagram@sheridescykelklubb

Sara Oberg and Ingrid Kjellström Elite XC MTB riders for Team She Rides training in Ulrhicehamn, April 2019

Sara: Race report Rye Bike Festival

Rye Bike Fetival är en S1-tävling som går av stapeln norr om Oslo. S1 betyder att det är en flerdagarstävling med UCI status. Det är stenhårt motstånd på tekniska, men roliga banor. Där många UCI-poäng (världsrankingsopäng) som står på spel i och med att det är en S1. Här kommer Saras race report!

Första dagen var det XCT på schemat, det innebär individuell start och ett varv på en bana. Denna gång tog varvet drygt 6 minuter och det var både grusväg, stig och tekniska partier med A- och B-spår. Det var 27 anmälda till Damer Elit och man startade med 30 sekunders mellanrum. Det var tjejer från hela Scandinavium plus några fån landslaget i Litauen, Slovakien och eventuellt något mer land. Så motståndet var stenhårt. Precis innan start får jag dessutom reda på att Jenny Rissveds ska starta efter mig. Där och då sätter jag upp som mål att inte bli ifattåkt.

Jag hade provat banan innan, och bestämde mig för att ta några av A-spåren och några av B-spåren, då det inte kändes värt att krascha första dagen på en viktig helg. Starten går och det är 110% från start som gäller, första biten är grusväg innan man kommer in på lite roliga stigar. Första halvan av loppet går fint, med någon bra flyt över stock och sten. I den näst sista utförskörningen kommer Risssveds ikapp. Skit också! Men där och då lyckas jag tagga till lite extra, hitta lite mer power i benen och ser till att inte bli ifrånkörd åtminstone. Det håller, och även om hon är några sekunder före mig i mål är jag glad att jag kunde hitta den där extra kraften i benen. Väl i mål får jag reda på att Rissveds tagit ledningen och att jag ligger 2:a trots att halva startfältet har startat. Så resterande minuter blir en lång väntan för att få reda på om någon av tjejerna som startade efter mig lyckas slå min tid eller inte. När alla väl har kommit i mål så visar det sig att jag slutade på en 5:e plats.

Dag 2 är det XCC på schemat, vilket betyder 4 varv på samma banan som föregående dag, förutom att alla A-spår är avstängda för att banan ska bli lite lättare teknisk sett. Tack vare min fina placering dagen innan så får jag stå i första startled, vilket är en klar fördel med ett sådant stort och bra startfält och kort tävlingstid. När starten väl går lyckas jag dock inte få i foten och jag trillar igenom. Denna dagen startar Damer Elit och Damer Junior tillsammans, så det är 40 tjejer som dammar förbi mig. Eller ja, inte riktigt, någonstans där när hälften har dragit förbi lyckas jag få i foten och jakten på tjejerna framför startar. Det blir lite kö in på första stigen och när jag ska ta ett kortare, men svårare, alternativspår tabbar jag mig. Tack och lov tar tabben inte många sekunder och jag är snabbt uppe på cykeln igen. Efter första varvet ligger jag runt 16 plats och de kommande 3 varven kör jag både om och blir omkörd av tjejer. Väl i mål har jag dock plockat fler än vad som har kört förbi och jag slutar på en 11 plats. Lite snopet med tanke på att jag hade högre förhoppningar, när jag nu lyckats få plats i första startled. Men det är sjukt duktiga cyklister jag kör mot. Tjejer jag tidigare inte haft en chans att klå ens på en bra dag, vilket gör att jag ändå känner mig nöjd.

Tredje och sista dagen är det XCO på schemat. Den gren jag kan bäst och tycker är roligast. Det innebär 4 varv på en teknisk och fysisk utmanande bana, med både långa backar och tekniska utförskörningar. På grund av slutresultatet i XCC, så hamnar jag i startled 2. När starten väl går lyckas jag komma iväg bra och har en topp 10 placering efter de första backarna. Sedan var fokus att hitta bra flyt över rötter och de tekniska partierna, se till att vila benen på de få partier som fanns och fördela krafterna rätt under de 4 varven. Det kändes i benen att det hade tävlats två dagar i rad, det var tungt i benen. Vilket det säkert gjorde för alla i och för sig. Under varv 1, 2 och halva varv 3 körde folk både om och jag lyckades komma ikapp, innan alla hade hittat sitt tempo och luckorna både framåt och bakåt började bli stora.

När det var 2 varv kvar fightades jag om 8:e placeringen med 1-2 tjejer till. Så jag försökte åka så smart jag bara kunde för att ha krafter kvar till det sista halva varvet, så jag kunde dra ifrån i sista backarna, som jag gjort under de tidigare varven. Därför behövde jag se till att inte bli i frånåkt för mycket i de tekniska partierna. Med ett halvt varv kvar var det bara jag och en norska kvar för fight om placering 8. Hon gjorde lite smarta val i de tekniska partierna, men jag lyckades hålla hjul. I näst sista backen kör jag om och drar jag ifrån. Luckan håller ända in i mål och jag slutar till sist 8:a, efter 4 långa och hårda varv.

Efter två bra lopp och ett lite sämre slutar jag på en 10:e plats i totalen. Idag, måndag morgon, känns det ganska skönt att sitta still och skriva exjobb resten av dagen. Det känns att kroppen har presterat på max tre dagar i rad!

Följ Sara på instagram @zaraoberg

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Foto och support under helgen: Pappa

Headerfoto: Chris Lanaway

Race report Lidingöloppet MTB – en pallplats till laget

Vilken dag. Vilket lag! Lördagen bjöd på Team She Rides största start hittills, med fem lagmedlemmar på startlinjen i Lidingöloppet MTB, och två starka teamies som körde XCO i Oslo och Kvänum. Långloppspremiären på Lidingö resulterade i en pallplats (för Jessica) och fyra av de sju främsta placeringarna till laget – tack vare fantastisk lagkörning. Hanna summerar en dag som hade allt en kan önska med nummerlapp på ryggen. Och lite till.

Sandra och Hanna spanar in Jessicas målintervju

Lidingöloppet MTB är en proffsig och publikfriande tävling som också utgör den inofficiella säsongspremiären för långlopp, åtminstone modell större (1768 startande i 63km-klassen). På Lidingövallen var det traditionsenlig FEST dagen lång, då hela den terrängvänliga delen av Cykelsverige kollektivt går ur vinteridet för att göra premiär med nummerlapp. På plats finns en hel uppsjö av sponsortält, varav våra egna hjältar från Scott sticker ut lite extra. Hos Sam och Simon i Scott-tältet finns värme, kärlek, snacks och plats för hela lagets cyklar och ombytesväskor. Vi blir behandlade som proffs, och det är lyxigt.

Vår tävlingsdag inleds med en STOR gruppkram, vilket lägger grunden för hela tävlingen. Efter att alla fått dela med sig av sin dagsform och mentala status kommer vi överens om en strategi för dagen. När vi dock befinner oss så tidigt in i säsongen håller vi öppet för att flera av oss inte ännu fått testa sin form i skarpt läge. Och BRRR! Den plötsliga maj-vintern höll Stockholm i ett järngrepp igår, och satte sin prägel på både uppvärmning och startfålla (själv hade jag ingen känsel i fötterna under 95% av loppet. Men det går ju tydligen att tävla även utan fötter skulle det visa sig…).

PANG! Trots masterstart blir loppets inledning stökig, och rutinerade Hanna Bergman går hårt i backen redan efter ett par hundra meter (hon var lyckligtvis okej). Jag får själv ett styre i sidan från en vinglande medtävlande, och lyckas precis parera upp cykeln. Dagen kunde ha slutat tidigt där, och för ett par andra personer gjorde den just det. Nervösa, speedade, laddade och tunnelseende cyklister i grupp blir trots separat damstart en riskfylld historia. Vi var 55 startande i Damer Tävlingsklass i år, vilket måste varit rekord (?). Under de få år jag själv tävlat märks redan skillnad. Sporten växer, och fler tjejer vågar testa nummerlapp. Fantastiskt!

När startbilen släpper höjs alltid farten, och pulsen. Känslan är att jag vill fälla ut lungorna likt en fallskärm utanför kroppen för att de inte ska sprängas. PUH! Att en aldrig vänjer sig vid tävlingens första halvtimme. Då banan lutar svagt uppåt inledningsvis blir den helt enligt syftet ganska utslagsgivande, men jag lyckas precis trampa ikapp luckan till tättrion (Jennie Stenerhag, Emmy Thelberg och Åsa Erlandsson), där även Jessica, Sandra och Sue befinner sig. Marika ligger strax bakom, men är låst i klungan och lyckas inte ta de där avgörande tramptagen i rätt tid.

Jag ansluter till lagmedlemmarna, som nu tappat täten, och vi räknar in varandra. Sue har dock åkt av i farten, och jag hann inte riktigt uppfatta hur och när. Jag har tagit i rejält för att komma fram, och pulsen är skyhög, så nu är fokus att andas och klänga sig fast för allt vad en är värd. Efter att jag hämtat andan kan jag snart hjälpa till att dra även jag. Adrenalinpåslaget som infinner sig när jag inser att vi utgör en jagande andraklunga i form av hela TRE lagkompisar ger extra energi, och vi börjar nu snurra runt som draglok och däremellan peppa varandra. Peppa och snurra med hög intensitet, vilket gör att vi också lyckas hålla hög fart.

Sue var förutom vrålstark även tävlingens gladaste <3

Vi får regelbundna uppdateringar om avståndet till klungan framför av vår briljanta lagfotograf Otto (aka Marikas sambo) och det växer inledningsvis från 30 sekunder till dryga minuten på ganska kort tid. Vi får dock ingen info om avståndet bakåt, men vad vi VET är att det finns ett helt gäng starka åkare bakom. Det är aningen läskigt att kolla sig över axeln i kurvorna. I tågpassagen vid Lidingöbron tajmar vi bra, men vi hinner också se Åsa Erlandsson stå vid sidan. Hon har kraschat mot en grind som sticker ut i vägbanan (och var okej), som även Sandra är på väg att köra in i. Puh. Nu har vi bara två åkare framför oss, och chans till pallplats. Adrenalinpåslag!

3 x krispiga ben mot slutet av loppet

Två tredjedelar in i loppet kommer en tvär vänsterkurva som vi nästan missar, och mycket riktigt har fler gjort samma sak. Vi blir sjukt förvånade när Jennie Stenerhag passerar oss (igen!) och snart även Emmy. De måste ha kört fel en bra bit. Vi försöker haka på en stund, men inser alla tre att farten inte är hållbar, så vi återgår till att göra vår grej. Vi får GRYM langningssupport och pepp av lagkompisen Felicia, som flänger som ett djur över ön. Plötsligt inser jag att mina tår verkar ligga kvar vid Lidingövallen, då jag inte hört något av dem sedan start. De är HELT bortdomnade i kylan, men övriga kroppen är okej. Jag börjar noja över att jag kommer få amputera dem, men tänker ”SKÄRPNING! Kör klart loppet först för böveln”.

Sue fortsatt svinglad, trots att hon mot slutet fick köra sin egen “klunga”

Med några kilometer kvar till mål börjar ett lyckorus infinna sig. ”Det här kommer gå vägen! Gör inget dumt nu GOD DAMN IT” (läs typ halka på en rot eller kör in i ett träd pga trötthet). I sista stigpartiet uppbådar jag mitt yttersta fokus, vilket är typ 20% av normalt pga trötthetsnivån, för att hålla mig kvar på banan. Jessica ställer den rimliga frågan ”vem ger vi den?” (läs pallplatsen), och efter några sekunders betänketid är vi alla överens om att ”spurt från kurvan” är den schystaste utgången. Vi har alla tre gjort en värdig insats för laget, så må bästa kvinna vinna. “Jävlar, jag har ju typ aldrig spurtat”, hinner jag tänka.

När vi rullar in i mål ligger jag sist, och drar igång på tok för sent. Huruvida jag ens hade kunnat fightas om det är oklart, då jag är mer diesellok än explosiv, men just där och då spelar det faktiskt ingen roll. När Jessica drar längsta strået så är det ENBART lyckokänslor. VI TAR EN PALLPLATS SOM LAG! Och jag unnar Jessica att personligen ställa sig på den pallen, med all slit, engagemang, tid och hjärta hon lägger ner i laget och She Rides.

Jessica Clarén 3:a, Emmy Thelberg 1:a och Jennie Stenerhag 2:a

Att Sue sedan rullar in på en grymt stark sjundeplats, efter att ha fått slita i ingenmansland mot slutet, och att Marika (som har en tuff dag) följer upp strax därefter, gör att vi nog alla måste nypa oss i armen. Laget tar FYRA av de sju första placeringarna i ett rekordtufft startfält, och vi gör det just som ett lag. Känslan är att vi äntligen får bevisa det vi byggt vår idé om Team She Rides på. Att vi är STARKARE TILLSAMMANS.

Sue på sjunde plats. Starkt!

TUSEN tack till lagfotograf Otto Norin för de fina bilderna. Och till lagets Felicia för proffsig langning och bästa support under tävlingen.

Med kärlek,

Hanna

Läs även Lidingöloppets nyhetsinlägg från tävlingen

Följ Hanna på Instagram @hannanaslund

Följ teamet på Instagram @sheridescykelklubb

PS. Denna helg tävlade också lagets XCO-stjärna Sara Öberg i 3-dagarstävlingen Rye Terrängcykelfestival i Oslo, där hon slutade tia i totalen i ett stenhårt startfält (Jenny Rissveds tvåa i totalen). Starkt! Även Ingrid Kjellström tävlade under söndagen i XCO i Kvänum, där hon dock fick ett längre avbrott i starten, efter att hennes sambo Calle kraschade hårt. Han är skrapad men okej efter omständigheterna. Krya på dig Calle! DS.

Marika: Om att ladda för Hybris

Marika Wagner har tävlat länge med oräkneligt antal starter i diverse sporter på meritlistan. Hon tänker till och delar med sig om tävlingssäsong, motivation, cykelglädje, stora och små mål och att ha HYBRIS.

Våren är här. Maj är här. Tävlingssäsongen är här. Det finns ingen brist på tävlingar att anmäla sig till, bara att välja och vraka. Det finns inte heller någon brist på motivation för de flesta av oss. Just nu.  Därför är det lätt att mer vraka än välja – och anmäla sig till ALLT. Planera för race varenda helg. Nu jäklar är det dags att skörda frukten från vinterns istortyr, mentala ökenpass inomhus och alla gainz vi skaffat genom att trampa wattz så det stått härliga till. Nu är det dags för dagar med vänner och konkurrenter, nervositet, nummerlappar, orimligt trötta ben, skratt och rövarhistorier.

Laddade för Lida Loop 2018

Jag tror på att tävla. Mycket. Alltså jag tror mycket på det, och på att göra det mycket. Men oftast ha ganska låga krav på sig själv och ganska specifika mål. Om varje tävling, varje helg är A tävling, tävlingen där du ska vara ditt bästa, tävlingen där du ska lyckas. Då kommer du bli besviken och framförallt kommer du att bli trött. Väldigt trött. Överhängande är också risken att helt plötsligt är cyklingen inte riktigt lika rolig längre.

Jag väljer att ha blicken långt fram och tänka på vilka tävlingar jag vill köra sett till hela säsongen och därför hellre välja bort några nu är att maxa ut innan syrenen blommat över.

Hård start Ulricehamn 2018

Jag sätter också upp ganska små specifika mål med varje tävling, t.ex. ”Jag ska köra hårt i starten och vara med i klungan i 5 min” eller ”Jag ska hålla fart nerför i varje backe”. Eller något annat som jag vet att jag måste träna extra på. Det kan till och med vara “Jag ska ställa mig på startlinjen” i en viss klass eller övervinna alla tveksamheter och göra det överhuvudtaget.

Sedan när den gyllene tävlingen kommer, den som jag har drömt om alla timmar på trainer och i snöslask, den som får det att slå kullerbyttor i magen…då sätter jag istället upp storslagna mål. Då vill jag överträffa mig själv. Då är det dags att ha hybris.

Stolt team Lida Loop 2018

Till dess samlar jag glädje i skogen och tävlar ibland, vi ses i fållan på Lidingö eller på vallen efter. Berätta gärna om det där lilla målet som du fokuserade allt på och uppnådde. Skryt! För det är du värd oavsett slutresultat.

Följ Marika på instagram @idamarika

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Foton: Lina Bylund och Otto Norin

Uppskjuten säsongspremiär

Några rader om när kroppen krånglar och varför det inte blev någon tävlingspremiär för mig idag.

Hej gänget! Felicia här. Hela härliga teamet är presenterat och det är dags att leverera andra inlägg till bloggen. Tidigare i vår bestämde vi oss för ett schema där vi två och två skulle ansvara för att uppdatera bloggen varje vecka. Jag fick denna vecka och tänkte “perfekt, jag vet precis vad jag ska skriva om”. Nu till helgen går Kolmårdsbiken, vilken skulle bli min första tävling sedan juli 2017.  

Jag kände redan tidigt i januari hur nervös jag skulle vara dagarna innan och tänkte att jag skulle skriva lite om just anspänningar och stress inför tävling. Om hur jag nästan alltid är sist till start på grund av att jag måste springa och göra sista kissen, om att det alltid blir så stressigt med sista förberedelserna trots att jag varit på plats flera timmar innan start. Men den stressen får vänta lite nu, för det blir ingen tävling till helgen.

Från en solig dag i Tranås

Historien bakom uppskjuten tävlingsstart började våren 2012 under jobbiga 30-sekundersintervaller. Någonting kändes konstigt under första intervallen, och sen även under andra. Under tredje intervallen kikade jag ner på pulsmätaren som visade 230 slag per minut, trots en maxpuls under 200. Efter den våren har hjärtrusningar följt mig genom träningar och tävlingar, vilket har varit otroligt frustrerande. Denna vår har varit extra krånglig för hjärtat, och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Därifrån blev jag vidareskickad till Huddinges kardiologiavdelning, och med en del tur lyckades jag med kort varsel få tid för en elektrofysiologisk undersökning.

I tisdags var det dags och jag fick krypa upp på undersökningsbordet. Med hjälp av tre katetrar som fördes upp via ljumsken till hjärtat kunde rusningarna stimuleras fram. Undersökningen tog dock över fyra timmar p.g.a. att rusningen var lite svårhittad. Lite lugnande och smärtlindring gjorde dock processen ganska behaglig och spännande. Atrioventrikulär nodal reentry-takykardi (AVNRT) konstaterades, vilket innebär att en ledningsbana i hjärtat ställer till det lite. Denna är nu bortfryst och förhoppningsvis är det slut med hjärtkrångel för min del.

Lite sliten efter fyra timmars undersökning

Nu är jag ordinerad att vila och får inte lyfta tunga saker för att ljumsken ska få läka ihop. Men nästa vecka kan jag smyga igång med fintur på cykeln och helgen efter det är jag förhoppningsvis redo för första delen av långloppscupen, Billingeracet. Jag är redan nervös och taggad. Ses vi där? Ni kommer känna igen mig för jag kommer vara den som kommer springandes från bajamajorna till fållan med tre minuter till start.

/Felicia

När man får “krya på dig”- blommor från världens bästa team

Teampresentation: Hanna Näslund

Hanna Näslund är ett jämtländskt energiknippe som (nästan) alltid har ett leende på läpparna – även under de långa och stundtals miserabla lopp som hon brinner lite extra för. Hennes energi räcker även för att visa omtanke och nyfikenhet till medmänniskor och lagkamrater. År 2018 debuterade Hanna i elitklass i långlopp, och plockade snabbt fina resultat. Inför säsongen 2019 är målet att fortsätta ha roligt, hitta flowet på cykeln och cykla mer utför.

Berätta, vem är du?

Bra fråga! På pappret är jag en ekonomiutbildad, 32-årig frilanskonsult inom marknadsföring och kommunikation, som bor i Stockholm sedan 10 år tillbaka. I hjärtat är jag en människo-nyfiken jämte med passion för äventyrssport och friluftsliv, och hög kreditgräns på energikontot. Skidåkning, paddling, cykling, löpning, vandring, klättring osv. ingår i olika doser beroende på säsong. Just nu är det cykling som är roligast och viktigast. Men mest är jag nog en relativt glad person som intresserar mig för mina medmänniskor och deras berättelser om stort och smått.

Hur länge har du cyklat?

Jag har cyklat dit jag vill ta mig så länge jag minns, men som träningsform sedan 2013. Jag hade precis hittat Stockholm Multisportklubb, och köpte en begagnad MTB av en kille jag lärt känna där. Den visade sig vara aningen liten, och kom senare att kallas ”BMX:en”. Jag hann köra min första MTB-tävling på den (Långa Lugnet 2014), innan jag sedan ägnade mig helhjärtat åt multisport och Adventure Racing i tre år.

För två år sedan träffade jag härliga Andreas Danielsson (f.d. chefredaktör på Bicycling, reds. anm) , och vi sydde ihop projektet ”Så bakas en cyklist”, som gick ut på att jag skulle lära mig att tävla på MTB. Jag körde nästan hela Långloppscupen 2017, och dokumenterade i reportage- och bloggform. Av bara farten fick jag köra Vätternrundan med snabba Team Mustasch den sommaren (blev avhängd efter 12 mil dock) , och vips var jag cyklist!

Med snöskor och isyxa under Expedition Alaska 2015

Vilka är dina mål 2019?

När vi startade Team She Rides förra året hoppade jag ivrigt och naivt upp i elitklass. Jag fick redan min andra säsong som cyklist lära mig massor om hur elittävling fungerar, med klungkörning, strategi, säsongsplanering och den specifika träningen.

Inför 2019 är målet att omsätta lärdomarna i smartare cykling, och ha så ROLIGT som möjligt när jag tävlar. Därför kommer jag också försöka testa så många nya tävlingar som möjligt. Jag vill köra lite XCO, något jag fått smak för genom de lokala träningstävlingarna Keps Cup i Stockholm, men också fortsätta köra långlopp – vilket passar mig som ”större” cyklist. Jag har också en nyvunnen kärlek för att cykla utför, vilket min sambo inspirerat mig till. En fantastisk kick som jag vill ha mer av!

…men okej då! Resultatmässigt är mina mål 2019:

Topp-3 Offroad Finnmark (med Ingrid Kjellström)
Topp-5 i ett långlopp
Topp-15 i Cykelvasan

Billingeracet
Jagad av män (typiskt!) under min första elitstart, Billingeracet 2018
Målbilden i dubbel bemärkelse: cola, lagkompis och krampande ben. Långa Lugnet 2018

Du har precis startat eget inom marknadsföring & kommunikation, hur får du ihop det med cyklingen?


Jag älskar att skriva och skapa innehållsstrategi, och att kunna göra det i mitt eget företag är lyxigt. Frihet, kreativitet och entreprenörskap i en härlig mix. Sen tillkommer en del deadline-ångest, vilket Bicyclings chefredaktör Daniel Breece skriva under på! Ena dagen sliter jag mitt hår över bristande disciplin, och nästa känner jag mig som världens mest produktiva person. Men två stora vinster är att kunna träna i dagsljus och jobba från annan ort ibland, och det har jag lyckats dra nytta av. Nu när tävlingarna drar igång kommer jag jobba mindre för att ge mig själv lite marginal. Att ge cyklingen utrymme är en anledning till att jag startade eget!

“Jobba på distans”

När har du roligast på cykeln?  

När jag får cykla med mina lagkompisar! Förra årets absoluta höjdpunkt var Transalp ihop med Ingrid Kjellström, vars härliga sällskap gjorde att sju dagar, 50 mil och 18 000 höjdmeter gick på ett kick. Etapplopp är den perfekta tävlingsformen för oss som älskar äventyr. Tack vare Adventure Racing-bakgrunden (flerdygnstävlingar non-stop) känner jag mig hemma i den misär som ibland uppstår. Det finns något beroendeframkallande i den där mixen av utmattning, lagsamarbete och magiska naturupplevelser. För mig är det magi.  

Individuellt är svaret: när jag har flow! De dagar då jag upplever att benen har några extra wattz, när jag inte tänker på att jag just passerade en backe som brukar kännas dryg, och när cykeln plötsligt verkar flyta över hinder som tidigare känts krångliga. Det är nog individuellt, men för mig kommer ”flow” ofta som belöning för en bra träningsperiod som efterföljts av lite vila. När kroppen fått samla på sig lite energi och liksom ”spritter” iväg på stigen.

Transalp 2018 – 7-dagars etapplopp med Ingrid Kjellström

Vilka är dina tips till den som vill börja cykla?

Börja! Avdramatisera det hela, och fokusera på att få första steget gjort. Resten brukar lösa sig automatiskt, i takt med att mersmak och adrenalin börjar flöda. Anmäl dig till en nybörjarkurs eller fråga en kompis om ni kan cykla ihop en timme. Äger du ingen cykel brukar det gå fint att hyra i din lokala cykelbutik, eller passa på att hyra en när du är på semester någonstans. Turistorter hyr ofta ut både MTB och landsvägscykel. När du väl är igång finns massor av härliga grupper och nätverk, och mitt stalltips är förstås att kolla SheRides.se för att upptäcka våra lokala träningsgrupper och events. Ut och njut – vi ses!

Starkare tillsammans!

Följ Hanna på Instagram:
https://www.instagram.com/Hannanaslund/

…och som krönikör för Bicycling Sweden:
https://www.bicycling.se/artiklar/den-fornedrande-konsten-att-packa-en.htm
https://www.bicycling.se/artiklar/garningsmannaprofilen-cykelpendlarens-fiender.htm
https://www.bicycling.se/artiklar/garningsmannaprofilen-cykelpendlarens-fiender.htm

Med sambo aka dagens langare Henke på Billingeracet 2018

DCIM100GOPROGOPR2135.JPG

Teampresentation: Marika Wagner

Marika Wagner är landsvägscyklisten som blev multisportare och MTB-frälst, och idag står med ett adrenalinfyllt leende i var och en av dessa två världar. Hon som brinner för väldigt mycket, men fokuserar helhjärtat på den uppgift hon är i för stunden. Alltid med samarbete och laganda som största drivkraft. Marikas oändliga kärlek till naturen och upplevelsebaserade tävlingar har tagit henne ut på fantastiska äventyr i världen, och gett henne styrka att välja livet som egenföretagare och atlet på heltid.

Berätta, vem är du?

Jag är multisportaren och äventyraren som passionerat brinner för att ha kul, äta mjölksyra till mellis och har ett orimligt nära förhållande till ordet MER. En kan säga att jag backade in i laget med viss tvekan på grund av mitt fokus, eller snarare brist på fokus – vad gäller cykling alltså. För ingen skulle nog säga att jag inte är fokuserad. Jag är bara väldigt fokuserad på väldigt många saker.

Sedan jag fallit för tjat och smicker hoppade jag på teamet med en önskan om att kunna köra hårt för laget i alla lägen. Jag fullkomligt älskar att tävla, och ännu mer FÖR andra, tillsammans med andra och som en del av ett lag. Mina ben kan producera så många fler watt när jag har en lagkompis på hjul som laddar för en hejdundrande avslutning och pallplats. Jag tror på att göra det jag vill och att göra allt jag vill. Simmar, springer och paddlar. Gärna långt och mycket. Skidåkning och klättring kan också råka slinka in. Allt som allt kanske det inte är bäst för cykelbenen, men när hjärtat sjunger presterar jag det lilla extra.

Målkram som ingen annan! Teamwork at it’s best. Med Ingrid, Ulricehamn 2018

Multisport säger du, hur får du ihop det?

Att satsa på många olika grenar och därtill många olika distanser, alltifrån någon timmes hårdkörning till 7 dygns nötande på Adventure Race, kräver sina prioriteringar. Jag påstår aldrig att livet som heltidsidrottare är glammigt eller chill, mest bara roligt och såklart lite slitigt. Det är som alla andra sorters liv ett evigt pusslande. Jag väljer bort saker, inte offrar, utan väljer. Att få leva min version av mitt bästa liv just nu är ett val jag gjort. Ett val som jag är mig själv evigt tacksam för. Att multisporta bygger ju såklart på en oändlig kärlek till att vara ute i skogen och göra sig själv trött. Väldigt ofta. Att ens definition av lördagshäng med polarna innefattar lera. Att kyla, regn och slask inte skrämmer slag på en. Precis det känner jag när jag paddlar i snöblandad motvind en tisdagmorgon i januari – kärlek!

Pepp, GodZone Adventure Race, New Zealand, 2019

Vad har du för mål 2019?

Jag drömmer alltid om större projekt och tuffa långa tävlingar, sådär så en inte vet om det alls kommer att gå. Samtidigt älskar jag utmaningen i att träna hårt och fokuserat för ett kortare race och få allt att stämma på en dag, på en och samma gång. Därför är målen som ligger framför mig 2019 dels Åre Extreme Challenge, EM i Solo Multisport. Den tävlingen blir extra utmanande mentalt just i år då jag försvarar ett guld.

Årets mer kittlande målet, antagligen mitt mest kittlande någonsin, är 1650 km & 26 000 h MTB i Kyrgyzstans berg. Silk Road Mountainbike Race tillsammans med lag- och äventyrskompis Sue Paz kommer att ge benen vad de tål och lite till, skavsår både här och där. Blåa tår, trötthet bortom allt, tårar, skratt, många svordomar och oändligt mycket bubblor i hjärtat. Nästan 14 dagar non-stop på MTB i de vackraste berg du kan tänka med en fin vän, låter väl ganska lockande ändå?

Fokus, God Zone Adventure Race, NZ, 2019

Hur många cyklar har du?

…på en pytteliten bostadsyta?

Alldeles nyligen bytte jag ett gäng cyklar mot en sambo och 35 kvm och har därmed nått ett lägsta antal cyklar på många år. Jag får istället framhärda att har en det bästa behöver en bara en, fast det vet vi ju att det inte riktigt är sant. Min Spark RC World Cup är därför både tävlingsraket och den cykel som rullar mil efter mil på stigar i Stockholm och runt om i världen. Det är tur att den är lätt, för ofta händer det på adventure race att det är mer bära än cykla. Till detta finns även en Scott Addict att gasa asfalt med samt en Scott Scale hardtail att ta ut när snön och isen håller oss nordbor i fast grepp.

Vad har du för tips till den som vill börja cykla?

Bara gör det! Det behöver inte vara snyggt. Det behöver inte vara snabbt. Det finns inga rätt. Det behöver faktiskt bara vara roligt, för det mesta. Ta med en kompis som du vet att du kan skratta med och dra ut i skogen. Testa er fram, prova, lek och våga göra “fel”. Och gör det om och om och om igen.

Jag tror verkligen på att vi kan lära oss vad vi än vill, och så mycket mer om vi bara kör. Vi spenderar alldeles för mycket tid på att vänta. Vänta på rätt känsla, rätt motivation, rätt väder. Som att vi skulle bli bättre om vi bara väntade på rätt tillfälle. Idag kanske är det tillfället utan att vi märker det? Då lär en ta det i akt och hitta en stig att testa på. Var det inte idag? Då kan det lika gärna vara imorgon, så testa igen. Under mina år som simlärare och skidlärare träffade jag många små stjärnor som sa till mig: “Men jag kan ju inte simma”. Till dem svarade jag som jag svarar till alla er “Toppen, för då kan du ju lära dig och det är ju därför vi är här”.

PS. Jag kan inte heller cykla. Jag bara låtsas och det går bra det med. DS.

Skrönan “Du kör dit du tittar” praktiserat i brant sandbacke

Fotograf: Otto Norin


Följ Marika på instagram:
@idamarika (http://www.instagram.com/idamarika)

Teampresentation: Jessica Clarén

Jessica Clarén har fingertoppskänsla för det mesta. Hon är expert på att arbeta med varumärken, hon har vunnit Guldhjärtat och har sedan många år tillbaka varit med i täten bland träningsbloggar. Men just i det här sammanhanget är hennes största och viktigaste merit att hon grundat She Rides.

Utan Jessica, inget team – varsågoda, det är dags att presentera lagets nav

Berätta, vem är Jessica Clarén?

Träningsprofilen och den digitala MacGyvern som arbetat med träning och digitala plattformar så länge jag kan minnas och tycker alltid att det är så himla svårt att prata om mig själv.

Träningsbranschen och idrottande har alltid varit den stora passionen och öppnat dörrar till scener och möten som ligger mig varmt om hjärtat. Ett sådant minne är bla alla åren med Nike som Master Trainer och också tiden då vi etablerade bla Nike Run Club i Norden.

Jag har utbildat flertalet instruktörer över hela världen, skrattat och gett high fives. En skånska som har alldeles för stort hjärta och hellre hjälper andra än sig själv.

Det finaste jag vet är att se andra uppfylla sina drömmar och urkraften av när tillsammans blir större än jaget. Från fitnesscener i Sibirien till Globen hittade jag cyklingen och såg att det behövdes något som förenade och sänkte trösklar. Något mer, något lite till. Något större. Något som verkligen förenar och bidrar till en urkraft som kan försätta berg. Att inspirera fler att upptäcka sporten som jag älskar. Jag startade  She Rides.


Vad har du för mål 2019?

Mina mål för 2019 är att få köra fullt ut. Att inte hela tiden snava över hinder eller möta motvind. 2018 kantades av crasher och motgångar. I år vill jag ha kul och tävla så mycket jag kan – med teamet. Få skratta och fira målgångar och också kamma hem lite pallplatser tillsammans. Viktigast är att ha kul och genom att stå i startfållan inspirera fler att ta steget.


Hur många cyklar har du?

Jag har 3. En Scott Spark RC 900 WC (min tävlingscykel för säsongen), en Scott Foil RC (spjutet på landsvägar) och min Scott Addict RC CX.

Du är lagets nav, jobbar 200% och elitsatsar – hur får du ihop det?

Ja alltså det undrar jag med. Jag önskar ofta att dygnet hade fler timmar. Men ärligt, utan alla dessa bollar i luften hade jag inte varit lika bra och effektiv. Jag har en fantastisk stöttande sambo och också möjligheten att vara hyfsat flexibel med min tid när det behövs. Det har tagit år med träning (av livet) att hitta lagom i mycket och hitta balansen som gör mig bättre än sämre med mycket att göra.

Vad lägger du fokus på under säsongen?

I år satsar jag på att träna på och tävla. Och långlopp. Sedan vill jag i höst köra CX.

Vad har du för tips till den som vill börja cykla? 

Cykla med oss! Gå med i She Rides och investera de ynka hundralapparna som det kostar att också bli medlem i föreningen She Rides CK, Cykla med andra och våga ställa frågor. Skit i alla regler med strumplängd osv – lägg istället allt fokus på att ha kul! För att bli trygg på cykeln behöver du just cykla! Så upp på sadeln och njut av fartvinden.

Du kan följa Jessica här:

Blogg: www.jessicaclaren.com

Instagram: @jessicaclaren

X