Ingrid har tävlat flitigt under våren, med både bra och sämre resultat. Målet var länge att toppa formen till slutet av maj då några av hennes favoritlopp gick av stapeln. Tyvärr blev det inte riktigt som hon tänkt sig, då kroppen inte riktigt följde planen som hon hade på papper. Det blev inte som hon tänkt sig – men det blev bra ändå.

En cyklist mitt under Lida Loop 2019 som endast vill komma i mål och åka raka vägen till MAX för att glömma alla sorger. Foto: MTBfoto.se

Det är slutet av maj. Jag har precis gått i mål på andra delen av Långloppscupen, Lida Loop, och jag är sur. Jag är täckt av lera och har god lust att cykla rakt igenom målområdet (utan att duscha), sätta mig i bilen och åka hem (eventuellt med stopp för tröstätande på MAX dock). Egentligen borde jag vara riktigt glad eftersom jag lyckats genomföra ett riktigt tufft lopp under hårda förhållanden (spöregn och lerfest), men den glädjen når inte genom lagren av lera och mitt dåliga humör. Jag har presterat en av mina sämsta placeringar på resultatlistan någonsin och det tynger mig.

Rallarloppet på hemmabanan i Jönköping, juni 2019. Efteranmälde mig och lyckades köra till mig en andra plats helt utan förväntningar. Borde kanske efteranmäla mig till lopp mer ofta? Foto: Eskil Laago.

Några dagar senare kan jag se tillbaka på loppet mer klarsynt och då är jag nöjdare. Jag körde bra med tanke på hur livrädd jag är för hala rötter och hällar, vilket större delen av loppets bana bestod av. Men lyckan är inte långlivad – kroppen vaknar inte till liv igen efter loppet. Det tar tre, fyra dagar – då brukar jag vara på banan igen efter ett långlopp. Men inte den här gången. Den här gången åker jag av tre minuter in i det lagtempo jag kör med hemmaklubben varje onsdag. Jag brukar kunna sitta med någon timme. Känner tydligt att något är fel med kroppen och andningen – det har jag lärt mig efter många års träning och gånger jag kört jättebra eller åkt av på lagtempon.

Det är något som inte stämmer och för att göra en lång historia kort så har jag de senaste veckorna träffat ett antal doktorer och provat några olika medicinkurer. Luftrören strular. Jag fick stanna hemma och vila större delen av den helg som jag egentligen hade tänkt mig cykla med diamantben i Falun på Långa Lugnet. Nu är vi något på spåren! Jag mår betydligt bättre nu än vad jag gjorde precis veckan efter Lida Loop och förhoppningsvis är jag 100 % frisk snart. Jag har cyklat och tränat på (OBS med godkännande från läkare) och lyckats få till några ljusglimtar. Två pallplatser (Rallarloppet och Borås Shorttrack) och flertalet fina rundor på stigar hemmavid.

Det har varit bra veckor men det har inte varit enligt min plan. Jag har en fetisch för att planera – skissa på tränings- och tävlingsupplägg –  och tävlade mycket under våren för att toppa i slutet av maj. Istället har formen varit typ nedgående (av förklarliga anledningar) och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken. Det är jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig. När de drömmar man hade i skallen under vinterns många och långa distanspass spricker framför en på himlen som tunna ballonger.

Alltid fira! Målgång vid långlopp är alltid en prestation av sig. Oavsett om PR uteblir. Att kunna genomföra lopp på längre distans och högre nivå är väldigt coolt. Foto: Eskil Laago.

Och med facit i hand blir jag så arg på mig själv. Varför skulle jag vara så hård och elak mot mig själv vid målgången på Lida Loop? Att ens genomföra ett långlopp är en stor bedrift och att jag var några minuter från PR och en bit ner på resultatlistan (i ett väldigt tufft startfält med många damer. Så som alla tävlingar varit i år. Och det har ju jag och teamet med flera vurmat för i flera år. Det är en seger för sig) – vad spelar det för roll?! Det är okej att skälla på sig själv med konstruktiv kritik, men ändå – när det är avklarat tycker jag alltid att det finns en anledning till att fira. Fira målgång och fira att kroppen tillåter tuffa tävlingar helg efter helg.

Det är jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig – men det blir bra ändå. Jag tänker inte sjunka tillsammans med de där ballongerna som nyligen spruckit framför mig på himlen. Istället tänker jag blåsa upp nya – vilket jag nu faktiskt haft tid till att göra då det blivit mer tid på soffan än ute på tävlingsbanorna på sistone.

Fick plötsligt mer utrymme för glassätande i träningsschemat än vad jag hade planerat från början. Faktiskt inte alls något att klaga över egentligen.

Säsongen är lång (klyscha) – men det fina med all tid på soffan med tid för reflektioner är att jag inser att jag gillar den här sporten väldigt mycket utan att tävla mig till fina resultat ute på banorna. Har funnit mycket glädje i att hetsuppdatera Instagram och ser hur mina lagkamrater gör stordåd på tävlingsbanorna (Sara Öberg som nordisk mästare i XCO för att nämna en av flera fina placeringar) samt i att cykla i 20 km/h mellan olika caféer i Ulricehamn där jag bor.

Och den glädjen som jag känner på daglig basis vinner över den där besvikelsen jag kände vid målgång på Lida Loop för några veckor sedan. Det är det viktigaste tänker jag. Ser nu fram emot kommande tävlingar (Ränneslättsturen, Fjällturen och OffRoad Finnmark för att nämna några) och alla möjligheter till att fira.