Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.

Kontakta oss 
Alla funderingar och frågor är välkomna!

Medlemsskap:
medlem@sherides.se

Allmänna frågor CK:
ck@sherides.se

Allmänna frågor She Rides:
jessica@sherides.se

Category: Okategoriserade

Marika: Laddar för långt

Lördagen den 17 augusti startar Marika och Sue tillsammans Silk Road Mountain Race i Kirgizistan. En bana på 1700 km och 27 000 höjdmeter ska ta dem på Silkesvägen över höga bergspass på upp till 3800m och genom varierande ökenlandskap och genom små avlägsna Yurt byar. Runt 10 dygn, nonstop racing räknar de med. Följ dem och heja på dem för det kommer att behövas. All info längst ner i inlägget.

AR World Series Paraguay 2017 (Staffan Björklund)

Igår var det en tjej som frågade mig:

“Varför? Varför gör du detta? Tycker du att det är kul eller gör du det för att ha något coolt att skryta om?”

Relevant fråga. Legitim. Jag tror att det är nog fler som undrar när galenskaperna presenteras, så kudos till henne för att våga ställa frågan rakt ut. Framförallt tror jag att det är en bra fråga att ställa sig själv då och då. Så att en inte går vilse i allt en håller på med.

Jag har mitt svar på det klara för mig själv. Ja, jag tycker att det är otroligt roligt att cykla, att utmana mig, att leta efter mina gränser, att uppleva storslagen natur och storslagna känslor.

EM Ryssland 2016 (Fredrik Wannerstedt)

Om bara en dryg vecka är det dags för det hittills största äventyret och loppet jag gjort, Silk Road Mountain Race. Jag har gjort stora och långa saker, 7 dygn i Brasiliens djungel nästan utan vatten, 6 dygn upp och ner för vulkaner och berg på Reunion, 3 dygn i maxfart kring och i Ryska sjön Ladoga. Men detta är första gången jag ska göra något jag faktiskt inte vet om jag kommer att klara. Det är långt, det är hårt, det är på hög höjd, det är svårt med sömnstrategi, det är krångligt med mat, lampor, batterier och reservdelar. Det kommer att göra så himla ont. I fötterna, i benen, i ryggen, kanske i handlederna och mycket i de nedre regionerna. Jag tror att alla cyklade mil, timmar på stig och väg, uppför nerför och släpande av cykeln är nog. Inte bara i sommar eller i år. Utan alla dagar på cykeln under många år.

Träning (Otto Norin)

Framförallt kommer det att vara roligt och mäktigt. Det kommer att vara en stark upplevelse genom vackra, annorlunda landskap och alla känslor kommer att vara starkare än vanligt. När du tävlar eller äventyrar så länge kommer alla känslorna fram tydligare. Ett filter, ett skal eller skydd suddas ut och försvinner och glädje och djupa dippar avlöser varandra i oväntade vändningar. Därför gör jag detta, därför vill jag utmana mig bortom vad jag vet är möjligt. Därför vill jag stå med en miljon fjärilar i magen i Bisjkek med 1700 km framför mig. Därför vill jag ge mig själv möjligheten att stå med ett lyckorus och tårar av glädje och lättnad i Cholpon Ata med 1700 km bakom mig och en kropp som gett mig allt den kan.

Följ Marika @idamarika

Följ Sue och Marika på Silk Road Mountain Race: Live tracker

Marika: Att cykla är äventyr

Marikas kärlek till den där gulsvarta saken på två hjul som rullar troget mil efter mil, och också ibland (tyvärr) står tålmodigt och väntar i hörnet i lägenheten. Eller helt ärlig står den nog mer mitt i rummet därför att ifrån hörnet och mot mitten står cykel efter cykel uppradad. Men jo, kärleken. Den består så himla mycket i vart vi kan ta oss och vad vi kan uppleva. I naturen, tillsammans med vänner och i oss själva.

Långa Lugnet 2019

De senaste veckorna är ett himmelskt hopkok av kämpiga tävlingar, där jag fått lär mig mycket nytt, fantastisk lek i Faluskogar och Stockholmsskogar, kräksintervaller och njutarturer och oändligt långa nattliga äventyr med vänner i Uppland under Nordic Islands Adventure Race. Vi cyklade snabba grusvägar längst sommarvackra fält, vi cyklade 4,5km underbart teknisk stig, vi gick, vi bar cykel, vi släpade cykel, vi puttade cykel. Genom sly, lera och stenrösen.

Nordic Islands Adventure Race startade i ett duggregningt Östhammar för ett par veckor sen. Vi började till fots, springande, knatanden, snubblande i skogen. Stämning på topp, ont i foten något så jävulskt med 50km framför oss till Dannemora gruva. Natten blev lång och hård innan vi på morgonen skådade våra efterlängtade cykelboxar, innehållande befrielsen från fotsmärtan, våra carbonspringare. Mellan mig och cykling stod nu bara en 72m firning från ett torn och en 150m lång firning över ett avgrundsdjupt gruvhål. Sedan fick jag äntligen cykla, långt och länge. Fina stigar, grusvägar genom vårvackert landskap, genvägar rakt genom buskar och snår men mest av allt på hjul. I Storvreta tog lyckan slut. Här mötes vi av Vildmarksleden. Vildmarksleden låter som ett fantastiskt äventyr, det är det, till fots, UTAN cykel på ryggen. Medtag ej cykel! Välkomna.

Vildmarksleden i Storvreta, Nordic Islands Adventure Race 2019

Ut på andra sidan, oändlighetens timme. En cykel ska cyklas på, inte bäras. Den vill inte bli buren eller puttad.

Efter att ha passerat Uppsala och ätit korv på en mack (till tidigare lagkompisar, ja det hände, förlåt) kom höjdpunkten. Underbart fin och rolig stigcykling på Lunsenleden. Vill verkligen rekommendera denna. Till alla…som bor på ett kort bekvämt avstånd. Inte för att Lunsenleden inte verkligen var en 10 poängare men 4,5km stiglycka kanske inte alltid är värd omvägen på ca 100km löpning och cykling. På ett 48 timmar långt äventyr så kan detta låta lite klent som höjdpunkt, men precis så känslomässig är en när en inte sovit och bara ätit godis det senaste dygnet, 4,5km flowstig framkallar oanade lyckorus.

När sen mörkret började falla igen spårade allt ur på alla sett och resterande cykling är en suddig blandning av såphala rötter, stigar åt alla håll, kladdig klisterlera och oändliga vägar mest åt fel håll.

Avslutade äventyret med att paddla ett par timmar i Mälaren och sen fira oss mellan lite höga tak på Brunkebergs torg.

NIAR maj 2019

Det här stora äventyret och mycket annan cykling har jag gjort de senaste veckorna. Jag har cyklat själv i en egen bubbla med tankarna flygande överallt, själv i en mycket mindre bubbla med fokus, andning och hårda hjärtslag. Jag har hittat utveckling i kroppen och på stigen. Jag har rullat lugnt tillsammans med vänner som skrattat och pratat om livet. Onsdagstränat med She Rides CK och fantastiska brudar som testar nytt och pushar gränser, eller nöjer sig för nu och det är också okej. Härjat tillsammans med vänner som likt mig älskar mjölksyran och hittar kvällsäventyret på samma lilla slinga varje vecka. Bara snabbare och hårdare.

Som cykling kan vara, som cykling ska vara. Som äventyr ska vara.

Följ Marika på instagram @idamarika

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Fotograf: Otto Norin

Sara: En helg i Falun

I helgen var det dubbeltävling i Falun, där Sara tävlade lördag och söndag. Marika och Sandra från teamet ställde också upp på söndagens tävling. Här kommer racereport gånger 2 av Sara:

Foto: Otto Norin

Då va ännu en helg över med tävlingar och husbilsliv. Eftersom det var röd dag i torsdags och både jag och Albin är studenter så packade vi husbilen full med alldeles för mycket grejer och åkte upp till Falun redan under torsdagen. Eftersom både SweCup Lugnets XCO (Swecup) och Långa Lugnet (långloppscuppen) gick av stapeln kommande helg. Det är alltid skönt att vara på plats i tid så man kan prova banar och hämta nummerlappar utan stress. En väldigt stor fördel som student eftersom vi lika gärna kan plugga från husbilen som någon annanstans.

Foto: cykelkanalen.se

Jag har hört många skräckhistorier om Lugnets XCO bana. Den sägs vara i Världscupsklass med sina 4 km, 175 h.m. varje varv och utmanande A-spår. Vi i DamerElit skulle köra 5 under lördagens lopp. Efter att ha provat banan och inte riktigt lyckats bemästra de 2 sista A-spåren så tyckte jag ändå att övriga banan var utmanande, men kul. Det gällde att ha rätt lufttryck i däcken för att inte få punka, men samtidigt ha tillräckligt med grepp, speciellt då regnet börja ösa ned innan vår start.

Foto: Otto Norin

Rejset blev tufft men roligt! Lyckades nog få i precis rätt lufttryck, för det blev aldrig speciellt slirigt på rötterna (okejdå, jag tabbade mig en gång på en rot på sista varvet då jag var rejält trött). De första 3 varven fightades jag med Åsa Erlandsson om 2:a och 3:dje placeringen, hon körde om i uppförsbackarna och jag körde om i nedförsbackarna (extremt nöjd med min fulldämpade Spark Contessa). Men efter 3 varv fick hon en så stor lucka att jag inte lyckades täppa igen den. Efter ett riktigt tufft race lyckas jag dock behålla 3:dje placeringen.

Foto: mtbfoto.se

Efter målgång var det full fokus på återhämtning, för på söndagen skulle jag köra min första långloppscup för i år. 62 km och ca 1000 h.m, på en rolig banan med mestadels stig och grusväg. På startlinjen denna dag hade jag mina grymma teamies Marika Wagner och Sandra Backman. Eftersom jag inte kört något långlopp tidigare i år så var det svårt att veta vad jag skulle förvänta mig och hur hårt jag skulle spänna bågen. Speciellt med tanke på gårdagens lopp. Hur som kändes det ingen större ide att spara på krutet i den tuffa startbacken, utan gjorde allt för att gå med tätklungan ut på de första grusvägarna efter att ha kört upp för mördarbacken. Det kändes i benen att jag hade kört 5 gånger upp för den dagen innan, men lyckades precis sladda in på hjul på toppen.

Foto: Otto Norin

Tyvärr kunde jag inte hänga på de starka långloppsdrottningarna mer än i 15 km innan jag tappade dem i en backe. Lyckligtvis så var Sandra Backman bara några meter bakom när jag tappade dem och vi kunde teamköra. Mycket roligare än att ligga själv! Vi gjorde ett bra jobb ihop och höll oss på 5-6 placering, hon var starkare i backarna och jag var riktigt nära att släppa några gånger. Efter 35 km kommer vi ikapp Åsa Erlandsson, och efter ett långt blött stigparti hade jag fått en rejäl lucka ned till Sandra och Åsa. Så då var det bara att trumma på och hitta sitt eget tempo sista 2 milen. Resten av loppet körde jag i något ingemansland, men huvudet var med även om kroppen var trött så lyckades jag behålla farten utan några större svackor. Det skulle väl i och för sig ha vart när jag hör Marika med hejarklack stå och vråla när jag har 3 km kvar och redan kör på gränsen av min förmåga ned för de sista svängarna på några fina stigar. Jag blir liiiiite övertaggad och gör en snygg vurpa precis framför dem.

Foto: Otto Norin

Hur som lyckas jag dock hålla min 4:e placering ända in i mål och helt klart nöjd med dagens prestation. Grymt av Sandra att köra in på en 5:e placering, men tyvärr bröt Marika loppet (bara en vecka innan körde hon adventure race nonstop i flera dygn, så att hon ens stod på startlinjen tycke jag var strongt!). Stort tack till Albin och Marika som servade under lördagens lopp, samt till Otto, Sara och Oskar som gjorde detsamma under söndagens. Utan er hjälp hade jag aldrig kunna uppnå samma resultat!

Foto: Otto Norin

Lida Loop – lerfest delux!

Så var det dags för Lida Loop och andra deltävlingen i Långloppscupen. Vilket visade sig bli en riktigt lerig historia. Det var Sandra och Ingrid som representerade Team She Rides för dagen. Här kommer Sandras race report.

Fokuserad 🙂 Foto: Cykelkanalen.se

När väckarklockan ringde på söndagsmorgonen så smattrade regnet på rutan… Väderleksrapporten hade sagt att det skulle bli regn men jag hoppades ändå att de skulle ha fel. Väl framme vid Lida friluftsområde plockade jag ut cykeln ur bilen och gjorde ett tappert försök att värma upp! Tappade humör lite, avskyr verkligen när det regnar innan start, bryr mig oftast inte om det börjar regna när tävlingen väl är igång. Träffade upp Ingrid från teamet precis innan start. Det var ett stark startfält som stod uppradade till start och jag var verkligen glad att vi damer hade fått egen start och möjlighet att tävla på lika villkor. Tummen upp till arrangörerna!!

Startbacken! Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick och jag kom iväg bra uppför skidbacken och passerade krönet som 4-5 dam. Tänkte att de var bra att hålla sig långt fram i klungan så man var med när det väl började spricka upp i fältet. Första loopen var snabb och ganska lätt-åkt och det var en ganska stor tätklunga som höll ihop. Det var först mot slutet av loopen när vi gick in på stig som fältet började spricka upp.

Loop 1. Foto: Cykelkanalen.se

Väl inne på loop 2, den mest tekniska delen på banan så var vi bara 4 kvar, jag, Stenerhag, Bergman, Thelberg. Regnet från morgonen hade gjort sitt, stenar och rötter var väldigt hala. Där kände jag mig väldigt stark och tekniken funkade riktigt bra!

Loop 2. Foto: Cykelkanalen.se
På väg ut på loop 3. Foto: Cykelkanalen.se

På slutet av loop två kom ett par rejäla stigningar och jag kände att benen stumnade ordentligt! Väl ute på loop tre tappade jag trion framför mig i en brant backe med ca 20 km kvar till mål. Kampen började med att försöka jaga ikapp men samtidigt inte bränna mig totalt för att kunna hålla min placering… hade ingen aning om hur långt efter de andra damerna var. Lyckades hålla min 4e plats in i mål, ca 1,5 min upp till 3e platsen. Nöjd och glad över min placering, fanns inte mycket jag kunde gjort annorlunda med facit i hand 🙂 Ingrid rullade in på en fin topp 10 placering. Det var riktigt kul att se alla tjejer på startlinjen, damklasserna växer så det knakar!!

Pallen 🙂 Foto: Cykelkanalen.se

Sara Oberg and Ingrid Kjellström Elite XC MTB riders for Team She Rides training in Ulrhicehamn, April 2019

Sara: Race report Rye Bike Festival

Rye Bike Fetival är en S1-tävling som går av stapeln norr om Oslo. S1 betyder att det är en flerdagarstävling med UCI status. Det är stenhårt motstånd på tekniska, men roliga banor. Där många UCI-poäng (världsrankingsopäng) som står på spel i och med att det är en S1. Här kommer Saras race report!

Första dagen var det XCT på schemat, det innebär individuell start och ett varv på en bana. Denna gång tog varvet drygt 6 minuter och det var både grusväg, stig och tekniska partier med A- och B-spår. Det var 27 anmälda till Damer Elit och man startade med 30 sekunders mellanrum. Det var tjejer från hela Scandinavium plus några fån landslaget i Litauen, Slovakien och eventuellt något mer land. Så motståndet var stenhårt. Precis innan start får jag dessutom reda på att Jenny Rissveds ska starta efter mig. Där och då sätter jag upp som mål att inte bli ifattåkt.

Jag hade provat banan innan, och bestämde mig för att ta några av A-spåren och några av B-spåren, då det inte kändes värt att krascha första dagen på en viktig helg. Starten går och det är 110% från start som gäller, första biten är grusväg innan man kommer in på lite roliga stigar. Första halvan av loppet går fint, med någon bra flyt över stock och sten. I den näst sista utförskörningen kommer Risssveds ikapp. Skit också! Men där och då lyckas jag tagga till lite extra, hitta lite mer power i benen och ser till att inte bli ifrånkörd åtminstone. Det håller, och även om hon är några sekunder före mig i mål är jag glad att jag kunde hitta den där extra kraften i benen. Väl i mål får jag reda på att Rissveds tagit ledningen och att jag ligger 2:a trots att halva startfältet har startat. Så resterande minuter blir en lång väntan för att få reda på om någon av tjejerna som startade efter mig lyckas slå min tid eller inte. När alla väl har kommit i mål så visar det sig att jag slutade på en 5:e plats.

Dag 2 är det XCC på schemat, vilket betyder 4 varv på samma banan som föregående dag, förutom att alla A-spår är avstängda för att banan ska bli lite lättare teknisk sett. Tack vare min fina placering dagen innan så får jag stå i första startled, vilket är en klar fördel med ett sådant stort och bra startfält och kort tävlingstid. När starten väl går lyckas jag dock inte få i foten och jag trillar igenom. Denna dagen startar Damer Elit och Damer Junior tillsammans, så det är 40 tjejer som dammar förbi mig. Eller ja, inte riktigt, någonstans där när hälften har dragit förbi lyckas jag få i foten och jakten på tjejerna framför startar. Det blir lite kö in på första stigen och när jag ska ta ett kortare, men svårare, alternativspår tabbar jag mig. Tack och lov tar tabben inte många sekunder och jag är snabbt uppe på cykeln igen. Efter första varvet ligger jag runt 16 plats och de kommande 3 varven kör jag både om och blir omkörd av tjejer. Väl i mål har jag dock plockat fler än vad som har kört förbi och jag slutar på en 11 plats. Lite snopet med tanke på att jag hade högre förhoppningar, när jag nu lyckats få plats i första startled. Men det är sjukt duktiga cyklister jag kör mot. Tjejer jag tidigare inte haft en chans att klå ens på en bra dag, vilket gör att jag ändå känner mig nöjd.

Tredje och sista dagen är det XCO på schemat. Den gren jag kan bäst och tycker är roligast. Det innebär 4 varv på en teknisk och fysisk utmanande bana, med både långa backar och tekniska utförskörningar. På grund av slutresultatet i XCC, så hamnar jag i startled 2. När starten väl går lyckas jag komma iväg bra och har en topp 10 placering efter de första backarna. Sedan var fokus att hitta bra flyt över rötter och de tekniska partierna, se till att vila benen på de få partier som fanns och fördela krafterna rätt under de 4 varven. Det kändes i benen att det hade tävlats två dagar i rad, det var tungt i benen. Vilket det säkert gjorde för alla i och för sig. Under varv 1, 2 och halva varv 3 körde folk både om och jag lyckades komma ikapp, innan alla hade hittat sitt tempo och luckorna både framåt och bakåt började bli stora.

När det var 2 varv kvar fightades jag om 8:e placeringen med 1-2 tjejer till. Så jag försökte åka så smart jag bara kunde för att ha krafter kvar till det sista halva varvet, så jag kunde dra ifrån i sista backarna, som jag gjort under de tidigare varven. Därför behövde jag se till att inte bli i frånåkt för mycket i de tekniska partierna. Med ett halvt varv kvar var det bara jag och en norska kvar för fight om placering 8. Hon gjorde lite smarta val i de tekniska partierna, men jag lyckades hålla hjul. I näst sista backen kör jag om och drar jag ifrån. Luckan håller ända in i mål och jag slutar till sist 8:a, efter 4 långa och hårda varv.

Efter två bra lopp och ett lite sämre slutar jag på en 10:e plats i totalen. Idag, måndag morgon, känns det ganska skönt att sitta still och skriva exjobb resten av dagen. Det känns att kroppen har presterat på max tre dagar i rad!

Följ Sara på instagram @zaraoberg

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Foto och support under helgen: Pappa

Headerfoto: Chris Lanaway

Race report Lidingöloppet MTB – en pallplats till laget

Vilken dag. Vilket lag! Lördagen bjöd på Team She Rides största start hittills, med fem lagmedlemmar på startlinjen i Lidingöloppet MTB, och två starka teamies som körde XCO i Oslo och Kvänum. Långloppspremiären på Lidingö resulterade i en pallplats (för Jessica) och fyra av de sju främsta placeringarna till laget – tack vare fantastisk lagkörning. Hanna summerar en dag som hade allt en kan önska med nummerlapp på ryggen. Och lite till.

Sandra och Hanna spanar in Jessicas målintervju

Lidingöloppet MTB är en proffsig och publikfriande tävling som också utgör den inofficiella säsongspremiären för långlopp, åtminstone modell större (1768 startande i 63km-klassen). På Lidingövallen var det traditionsenlig FEST dagen lång, då hela den terrängvänliga delen av Cykelsverige kollektivt går ur vinteridet för att göra premiär med nummerlapp. På plats finns en hel uppsjö av sponsortält, varav våra egna hjältar från Scott sticker ut lite extra. Hos Sam och Simon i Scott-tältet finns värme, kärlek, snacks och plats för hela lagets cyklar och ombytesväskor. Vi blir behandlade som proffs, och det är lyxigt.

Vår tävlingsdag inleds med en STOR gruppkram, vilket lägger grunden för hela tävlingen. Efter att alla fått dela med sig av sin dagsform och mentala status kommer vi överens om en strategi för dagen. När vi dock befinner oss så tidigt in i säsongen håller vi öppet för att flera av oss inte ännu fått testa sin form i skarpt läge. Och BRRR! Den plötsliga maj-vintern höll Stockholm i ett järngrepp igår, och satte sin prägel på både uppvärmning och startfålla (själv hade jag ingen känsel i fötterna under 95% av loppet. Men det går ju tydligen att tävla även utan fötter skulle det visa sig…).

PANG! Trots masterstart blir loppets inledning stökig, och rutinerade Hanna Bergman går hårt i backen redan efter ett par hundra meter (hon var lyckligtvis okej). Jag får själv ett styre i sidan från en vinglande medtävlande, och lyckas precis parera upp cykeln. Dagen kunde ha slutat tidigt där, och för ett par andra personer gjorde den just det. Nervösa, speedade, laddade och tunnelseende cyklister i grupp blir trots separat damstart en riskfylld historia. Vi var 55 startande i Damer Tävlingsklass i år, vilket måste varit rekord (?). Under de få år jag själv tävlat märks redan skillnad. Sporten växer, och fler tjejer vågar testa nummerlapp. Fantastiskt!

När startbilen släpper höjs alltid farten, och pulsen. Känslan är att jag vill fälla ut lungorna likt en fallskärm utanför kroppen för att de inte ska sprängas. PUH! Att en aldrig vänjer sig vid tävlingens första halvtimme. Då banan lutar svagt uppåt inledningsvis blir den helt enligt syftet ganska utslagsgivande, men jag lyckas precis trampa ikapp luckan till tättrion (Jennie Stenerhag, Emmy Thelberg och Åsa Erlandsson), där även Jessica, Sandra och Sue befinner sig. Marika ligger strax bakom, men är låst i klungan och lyckas inte ta de där avgörande tramptagen i rätt tid.

Jag ansluter till lagmedlemmarna, som nu tappat täten, och vi räknar in varandra. Sue har dock åkt av i farten, och jag hann inte riktigt uppfatta hur och när. Jag har tagit i rejält för att komma fram, och pulsen är skyhög, så nu är fokus att andas och klänga sig fast för allt vad en är värd. Efter att jag hämtat andan kan jag snart hjälpa till att dra även jag. Adrenalinpåslaget som infinner sig när jag inser att vi utgör en jagande andraklunga i form av hela TRE lagkompisar ger extra energi, och vi börjar nu snurra runt som draglok och däremellan peppa varandra. Peppa och snurra med hög intensitet, vilket gör att vi också lyckas hålla hög fart.

Sue var förutom vrålstark även tävlingens gladaste <3

Vi får regelbundna uppdateringar om avståndet till klungan framför av vår briljanta lagfotograf Otto (aka Marikas sambo) och det växer inledningsvis från 30 sekunder till dryga minuten på ganska kort tid. Vi får dock ingen info om avståndet bakåt, men vad vi VET är att det finns ett helt gäng starka åkare bakom. Det är aningen läskigt att kolla sig över axeln i kurvorna. I tågpassagen vid Lidingöbron tajmar vi bra, men vi hinner också se Åsa Erlandsson stå vid sidan. Hon har kraschat mot en grind som sticker ut i vägbanan (och var okej), som även Sandra är på väg att köra in i. Puh. Nu har vi bara två åkare framför oss, och chans till pallplats. Adrenalinpåslag!

3 x krispiga ben mot slutet av loppet

Två tredjedelar in i loppet kommer en tvär vänsterkurva som vi nästan missar, och mycket riktigt har fler gjort samma sak. Vi blir sjukt förvånade när Jennie Stenerhag passerar oss (igen!) och snart även Emmy. De måste ha kört fel en bra bit. Vi försöker haka på en stund, men inser alla tre att farten inte är hållbar, så vi återgår till att göra vår grej. Vi får GRYM langningssupport och pepp av lagkompisen Felicia, som flänger som ett djur över ön. Plötsligt inser jag att mina tår verkar ligga kvar vid Lidingövallen, då jag inte hört något av dem sedan start. De är HELT bortdomnade i kylan, men övriga kroppen är okej. Jag börjar noja över att jag kommer få amputera dem, men tänker ”SKÄRPNING! Kör klart loppet först för böveln”.

Sue fortsatt svinglad, trots att hon mot slutet fick köra sin egen “klunga”

Med några kilometer kvar till mål börjar ett lyckorus infinna sig. ”Det här kommer gå vägen! Gör inget dumt nu GOD DAMN IT” (läs typ halka på en rot eller kör in i ett träd pga trötthet). I sista stigpartiet uppbådar jag mitt yttersta fokus, vilket är typ 20% av normalt pga trötthetsnivån, för att hålla mig kvar på banan. Jessica ställer den rimliga frågan ”vem ger vi den?” (läs pallplatsen), och efter några sekunders betänketid är vi alla överens om att ”spurt från kurvan” är den schystaste utgången. Vi har alla tre gjort en värdig insats för laget, så må bästa kvinna vinna. “Jävlar, jag har ju typ aldrig spurtat”, hinner jag tänka.

När vi rullar in i mål ligger jag sist, och drar igång på tok för sent. Huruvida jag ens hade kunnat fightas om det är oklart, då jag är mer diesellok än explosiv, men just där och då spelar det faktiskt ingen roll. När Jessica drar längsta strået så är det ENBART lyckokänslor. VI TAR EN PALLPLATS SOM LAG! Och jag unnar Jessica att personligen ställa sig på den pallen, med all slit, engagemang, tid och hjärta hon lägger ner i laget och She Rides.

Jessica Clarén 3:a, Emmy Thelberg 1:a och Jennie Stenerhag 2:a

Att Sue sedan rullar in på en grymt stark sjundeplats, efter att ha fått slita i ingenmansland mot slutet, och att Marika (som har en tuff dag) följer upp strax därefter, gör att vi nog alla måste nypa oss i armen. Laget tar FYRA av de sju första placeringarna i ett rekordtufft startfält, och vi gör det just som ett lag. Känslan är att vi äntligen får bevisa det vi byggt vår idé om Team She Rides på. Att vi är STARKARE TILLSAMMANS.

Sue på sjunde plats. Starkt!

TUSEN tack till lagfotograf Otto Norin för de fina bilderna. Och till lagets Felicia för proffsig langning och bästa support under tävlingen.

Med kärlek,

Hanna

Läs även Lidingöloppets nyhetsinlägg från tävlingen

Följ Hanna på Instagram @hannanaslund

Följ teamet på Instagram @sheridescykelklubb

PS. Denna helg tävlade också lagets XCO-stjärna Sara Öberg i 3-dagarstävlingen Rye Terrängcykelfestival i Oslo, där hon slutade tia i totalen i ett stenhårt startfält (Jenny Rissveds tvåa i totalen). Starkt! Även Ingrid Kjellström tävlade under söndagen i XCO i Kvänum, där hon dock fick ett längre avbrott i starten, efter att hennes sambo Calle kraschade hårt. Han är skrapad men okej efter omständigheterna. Krya på dig Calle! DS.

Marika: Om att ladda för Hybris

Marika Wagner har tävlat länge med oräkneligt antal starter i diverse sporter på meritlistan. Hon tänker till och delar med sig om tävlingssäsong, motivation, cykelglädje, stora och små mål och att ha HYBRIS.

Våren är här. Maj är här. Tävlingssäsongen är här. Det finns ingen brist på tävlingar att anmäla sig till, bara att välja och vraka. Det finns inte heller någon brist på motivation för de flesta av oss. Just nu.  Därför är det lätt att mer vraka än välja – och anmäla sig till ALLT. Planera för race varenda helg. Nu jäklar är det dags att skörda frukten från vinterns istortyr, mentala ökenpass inomhus och alla gainz vi skaffat genom att trampa wattz så det stått härliga till. Nu är det dags för dagar med vänner och konkurrenter, nervositet, nummerlappar, orimligt trötta ben, skratt och rövarhistorier.

Laddade för Lida Loop 2018

Jag tror på att tävla. Mycket. Alltså jag tror mycket på det, och på att göra det mycket. Men oftast ha ganska låga krav på sig själv och ganska specifika mål. Om varje tävling, varje helg är A tävling, tävlingen där du ska vara ditt bästa, tävlingen där du ska lyckas. Då kommer du bli besviken och framförallt kommer du att bli trött. Väldigt trött. Överhängande är också risken att helt plötsligt är cyklingen inte riktigt lika rolig längre.

Jag väljer att ha blicken långt fram och tänka på vilka tävlingar jag vill köra sett till hela säsongen och därför hellre välja bort några nu är att maxa ut innan syrenen blommat över.

Hård start Ulricehamn 2018

Jag sätter också upp ganska små specifika mål med varje tävling, t.ex. ”Jag ska köra hårt i starten och vara med i klungan i 5 min” eller ”Jag ska hålla fart nerför i varje backe”. Eller något annat som jag vet att jag måste träna extra på. Det kan till och med vara “Jag ska ställa mig på startlinjen” i en viss klass eller övervinna alla tveksamheter och göra det överhuvudtaget.

Sedan när den gyllene tävlingen kommer, den som jag har drömt om alla timmar på trainer och i snöslask, den som får det att slå kullerbyttor i magen…då sätter jag istället upp storslagna mål. Då vill jag överträffa mig själv. Då är det dags att ha hybris.

Stolt team Lida Loop 2018

Till dess samlar jag glädje i skogen och tävlar ibland, vi ses i fållan på Lidingö eller på vallen efter. Berätta gärna om det där lilla målet som du fokuserade allt på och uppnådde. Skryt! För det är du värd oavsett slutresultat.

Följ Marika på instagram @idamarika

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Foton: Lina Bylund och Otto Norin

X