Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.

Kontakta oss 
Alla funderingar och frågor är välkomna!

Medlemsskap:
medlem@sherides.se

Allmänna frågor CK:
ck@sherides.se

Allmänna frågor She Rides:
jessica@sherides.se

Sara Oberg and Ingrid Kjellström Elite XC MTB riders for Team She Rides training in Ulrhicehamn, April 2019

Sara: Race report Rye Bike Festival

Rye Bike Fetival är en S1-tävling som går av stapeln norr om Oslo. S1 betyder att det är en flerdagarstävling med UCI status. Det är stenhårt motstånd på tekniska, men roliga banor. Där många UCI-poäng (världsrankingsopäng) som står på spel i och med att det är en S1. Här kommer Saras race report!

Första dagen var det XCT på schemat, det innebär individuell start och ett varv på en bana. Denna gång tog varvet drygt 6 minuter och det var både grusväg, stig och tekniska partier med A- och B-spår. Det var 27 anmälda till Damer Elit och man startade med 30 sekunders mellanrum. Det var tjejer från hela Scandinavium plus några fån landslaget i Litauen, Slovakien och eventuellt något mer land. Så motståndet var stenhårt. Precis innan start får jag dessutom reda på att Jenny Rissveds ska starta efter mig. Där och då sätter jag upp som mål att inte bli ifattåkt.

Jag hade provat banan innan, och bestämde mig för att ta några av A-spåren och några av B-spåren, då det inte kändes värt att krascha första dagen på en viktig helg. Starten går och det är 110% från start som gäller, första biten är grusväg innan man kommer in på lite roliga stigar. Första halvan av loppet går fint, med någon bra flyt över stock och sten. I den näst sista utförskörningen kommer Risssveds ikapp. Skit också! Men där och då lyckas jag tagga till lite extra, hitta lite mer power i benen och ser till att inte bli ifrånkörd åtminstone. Det håller, och även om hon är några sekunder före mig i mål är jag glad att jag kunde hitta den där extra kraften i benen. Väl i mål får jag reda på att Rissveds tagit ledningen och att jag ligger 2:a trots att halva startfältet har startat. Så resterande minuter blir en lång väntan för att få reda på om någon av tjejerna som startade efter mig lyckas slå min tid eller inte. När alla väl har kommit i mål så visar det sig att jag slutade på en 5:e plats.

Dag 2 är det XCC på schemat, vilket betyder 4 varv på samma banan som föregående dag, förutom att alla A-spår är avstängda för att banan ska bli lite lättare teknisk sett. Tack vare min fina placering dagen innan så får jag stå i första startled, vilket är en klar fördel med ett sådant stort och bra startfält och kort tävlingstid. När starten väl går lyckas jag dock inte få i foten och jag trillar igenom. Denna dagen startar Damer Elit och Damer Junior tillsammans, så det är 40 tjejer som dammar förbi mig. Eller ja, inte riktigt, någonstans där när hälften har dragit förbi lyckas jag få i foten och jakten på tjejerna framför startar. Det blir lite kö in på första stigen och när jag ska ta ett kortare, men svårare, alternativspår tabbar jag mig. Tack och lov tar tabben inte många sekunder och jag är snabbt uppe på cykeln igen. Efter första varvet ligger jag runt 16 plats och de kommande 3 varven kör jag både om och blir omkörd av tjejer. Väl i mål har jag dock plockat fler än vad som har kört förbi och jag slutar på en 11 plats. Lite snopet med tanke på att jag hade högre förhoppningar, när jag nu lyckats få plats i första startled. Men det är sjukt duktiga cyklister jag kör mot. Tjejer jag tidigare inte haft en chans att klå ens på en bra dag, vilket gör att jag ändå känner mig nöjd.

Tredje och sista dagen är det XCO på schemat. Den gren jag kan bäst och tycker är roligast. Det innebär 4 varv på en teknisk och fysisk utmanande bana, med både långa backar och tekniska utförskörningar. På grund av slutresultatet i XCC, så hamnar jag i startled 2. När starten väl går lyckas jag komma iväg bra och har en topp 10 placering efter de första backarna. Sedan var fokus att hitta bra flyt över rötter och de tekniska partierna, se till att vila benen på de få partier som fanns och fördela krafterna rätt under de 4 varven. Det kändes i benen att det hade tävlats två dagar i rad, det var tungt i benen. Vilket det säkert gjorde för alla i och för sig. Under varv 1, 2 och halva varv 3 körde folk både om och jag lyckades komma ikapp, innan alla hade hittat sitt tempo och luckorna både framåt och bakåt började bli stora.

När det var 2 varv kvar fightades jag om 8:e placeringen med 1-2 tjejer till. Så jag försökte åka så smart jag bara kunde för att ha krafter kvar till det sista halva varvet, så jag kunde dra ifrån i sista backarna, som jag gjort under de tidigare varven. Därför behövde jag se till att inte bli i frånåkt för mycket i de tekniska partierna. Med ett halvt varv kvar var det bara jag och en norska kvar för fight om placering 8. Hon gjorde lite smarta val i de tekniska partierna, men jag lyckades hålla hjul. I näst sista backen kör jag om och drar jag ifrån. Luckan håller ända in i mål och jag slutar till sist 8:a, efter 4 långa och hårda varv.

Efter två bra lopp och ett lite sämre slutar jag på en 10:e plats i totalen. Idag, måndag morgon, känns det ganska skönt att sitta still och skriva exjobb resten av dagen. Det känns att kroppen har presterat på max tre dagar i rad!

Följ Sara på instagram @zaraoberg

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Foto och support under helgen: Pappa

Headerfoto: Chris Lanaway

Race report Lidingöloppet MTB – en pallplats till laget

Vilken dag. Vilket lag! Lördagen bjöd på Team She Rides största start hittills, med fem lagmedlemmar på startlinjen i Lidingöloppet MTB, och två starka teamies som körde XCO i Oslo och Kvänum. Långloppspremiären på Lidingö resulterade i en pallplats (för Jessica) och fyra av de sju främsta placeringarna till laget – tack vare fantastisk lagkörning. Hanna summerar en dag som hade allt en kan önska med nummerlapp på ryggen. Och lite till.

Sandra och Hanna spanar in Jessicas målintervju

Lidingöloppet MTB är en proffsig och publikfriande tävling som också utgör den inofficiella säsongspremiären för långlopp, åtminstone modell större (1768 startande i 63km-klassen). På Lidingövallen var det traditionsenlig FEST dagen lång, då hela den terrängvänliga delen av Cykelsverige kollektivt går ur vinteridet för att göra premiär med nummerlapp. På plats finns en hel uppsjö av sponsortält, varav våra egna hjältar från Scott sticker ut lite extra. Hos Sam och Simon i Scott-tältet finns värme, kärlek, snacks och plats för hela lagets cyklar och ombytesväskor. Vi blir behandlade som proffs, och det är lyxigt.

Vår tävlingsdag inleds med en STOR gruppkram, vilket lägger grunden för hela tävlingen. Efter att alla fått dela med sig av sin dagsform och mentala status kommer vi överens om en strategi för dagen. När vi dock befinner oss så tidigt in i säsongen håller vi öppet för att flera av oss inte ännu fått testa sin form i skarpt läge. Och BRRR! Den plötsliga maj-vintern höll Stockholm i ett järngrepp igår, och satte sin prägel på både uppvärmning och startfålla (själv hade jag ingen känsel i fötterna under 95% av loppet. Men det går ju tydligen att tävla även utan fötter skulle det visa sig…).

PANG! Trots masterstart blir loppets inledning stökig, och rutinerade Hanna Bergman går hårt i backen redan efter ett par hundra meter (hon var lyckligtvis okej). Jag får själv ett styre i sidan från en vinglande medtävlande, och lyckas precis parera upp cykeln. Dagen kunde ha slutat tidigt där, och för ett par andra personer gjorde den just det. Nervösa, speedade, laddade och tunnelseende cyklister i grupp blir trots separat damstart en riskfylld historia. Vi var 55 startande i Damer Tävlingsklass i år, vilket måste varit rekord (?). Under de få år jag själv tävlat märks redan skillnad. Sporten växer, och fler tjejer vågar testa nummerlapp. Fantastiskt!

När startbilen släpper höjs alltid farten, och pulsen. Känslan är att jag vill fälla ut lungorna likt en fallskärm utanför kroppen för att de inte ska sprängas. PUH! Att en aldrig vänjer sig vid tävlingens första halvtimme. Då banan lutar svagt uppåt inledningsvis blir den helt enligt syftet ganska utslagsgivande, men jag lyckas precis trampa ikapp luckan till tättrion (Jennie Stenerhag, Emmy Thelberg och Åsa Erlandsson), där även Jessica, Sandra och Sue befinner sig. Marika ligger strax bakom, men är låst i klungan och lyckas inte ta de där avgörande tramptagen i rätt tid.

Jag ansluter till lagmedlemmarna, som nu tappat täten, och vi räknar in varandra. Sue har dock åkt av i farten, och jag hann inte riktigt uppfatta hur och när. Jag har tagit i rejält för att komma fram, och pulsen är skyhög, så nu är fokus att andas och klänga sig fast för allt vad en är värd. Efter att jag hämtat andan kan jag snart hjälpa till att dra även jag. Adrenalinpåslaget som infinner sig när jag inser att vi utgör en jagande andraklunga i form av hela TRE lagkompisar ger extra energi, och vi börjar nu snurra runt som draglok och däremellan peppa varandra. Peppa och snurra med hög intensitet, vilket gör att vi också lyckas hålla hög fart.

Sue var förutom vrålstark även tävlingens gladaste <3

Vi får regelbundna uppdateringar om avståndet till klungan framför av vår briljanta lagfotograf Otto (aka Marikas sambo) och det växer inledningsvis från 30 sekunder till dryga minuten på ganska kort tid. Vi får dock ingen info om avståndet bakåt, men vad vi VET är att det finns ett helt gäng starka åkare bakom. Det är aningen läskigt att kolla sig över axeln i kurvorna. I tågpassagen vid Lidingöbron tajmar vi bra, men vi hinner också se Åsa Erlandsson stå vid sidan. Hon har kraschat mot en grind som sticker ut i vägbanan (och var okej), som även Sandra är på väg att köra in i. Puh. Nu har vi bara två åkare framför oss, och chans till pallplats. Adrenalinpåslag!

3 x krispiga ben mot slutet av loppet

Två tredjedelar in i loppet kommer en tvär vänsterkurva som vi nästan missar, och mycket riktigt har fler gjort samma sak. Vi blir sjukt förvånade när Jennie Stenerhag passerar oss (igen!) och snart även Emmy. De måste ha kört fel en bra bit. Vi försöker haka på en stund, men inser alla tre att farten inte är hållbar, så vi återgår till att göra vår grej. Vi får GRYM langningssupport och pepp av lagkompisen Felicia, som flänger som ett djur över ön. Plötsligt inser jag att mina tår verkar ligga kvar vid Lidingövallen, då jag inte hört något av dem sedan start. De är HELT bortdomnade i kylan, men övriga kroppen är okej. Jag börjar noja över att jag kommer få amputera dem, men tänker ”SKÄRPNING! Kör klart loppet först för böveln”.

Sue fortsatt svinglad, trots att hon mot slutet fick köra sin egen “klunga”

Med några kilometer kvar till mål börjar ett lyckorus infinna sig. ”Det här kommer gå vägen! Gör inget dumt nu GOD DAMN IT” (läs typ halka på en rot eller kör in i ett träd pga trötthet). I sista stigpartiet uppbådar jag mitt yttersta fokus, vilket är typ 20% av normalt pga trötthetsnivån, för att hålla mig kvar på banan. Jessica ställer den rimliga frågan ”vem ger vi den?” (läs pallplatsen), och efter några sekunders betänketid är vi alla överens om att ”spurt från kurvan” är den schystaste utgången. Vi har alla tre gjort en värdig insats för laget, så må bästa kvinna vinna. “Jävlar, jag har ju typ aldrig spurtat”, hinner jag tänka.

När vi rullar in i mål ligger jag sist, och drar igång på tok för sent. Huruvida jag ens hade kunnat fightas om det är oklart, då jag är mer diesellok än explosiv, men just där och då spelar det faktiskt ingen roll. När Jessica drar längsta strået så är det ENBART lyckokänslor. VI TAR EN PALLPLATS SOM LAG! Och jag unnar Jessica att personligen ställa sig på den pallen, med all slit, engagemang, tid och hjärta hon lägger ner i laget och She Rides.

Jessica Clarén 3:a, Emmy Thelberg 1:a och Jennie Stenerhag 2:a

Att Sue sedan rullar in på en grymt stark sjundeplats, efter att ha fått slita i ingenmansland mot slutet, och att Marika (som har en tuff dag) följer upp strax därefter, gör att vi nog alla måste nypa oss i armen. Laget tar FYRA av de sju första placeringarna i ett rekordtufft startfält, och vi gör det just som ett lag. Känslan är att vi äntligen får bevisa det vi byggt vår idé om Team She Rides på. Att vi är STARKARE TILLSAMMANS.

Sue på sjunde plats. Starkt!

TUSEN tack till lagfotograf Otto Norin för de fina bilderna. Och till lagets Felicia för proffsig langning och bästa support under tävlingen.

Med kärlek,

Hanna

Läs även Lidingöloppets nyhetsinlägg från tävlingen

Följ Hanna på Instagram @hannanaslund

Följ teamet på Instagram @sheridescykelklubb

PS. Denna helg tävlade också lagets XCO-stjärna Sara Öberg i 3-dagarstävlingen Rye Terrängcykelfestival i Oslo, där hon slutade tia i totalen i ett stenhårt startfält (Jenny Rissveds tvåa i totalen). Starkt! Även Ingrid Kjellström tävlade under söndagen i XCO i Kvänum, där hon dock fick ett längre avbrott i starten, efter att hennes sambo Calle kraschade hårt. Han är skrapad men okej efter omständigheterna. Krya på dig Calle! DS.

Marika: Om att ladda för Hybris

Marika Wagner har tävlat länge med oräkneligt antal starter i diverse sporter på meritlistan. Hon tänker till och delar med sig om tävlingssäsong, motivation, cykelglädje, stora och små mål och att ha HYBRIS.

Våren är här. Maj är här. Tävlingssäsongen är här. Det finns ingen brist på tävlingar att anmäla sig till, bara att välja och vraka. Det finns inte heller någon brist på motivation för de flesta av oss. Just nu.  Därför är det lätt att mer vraka än välja – och anmäla sig till ALLT. Planera för race varenda helg. Nu jäklar är det dags att skörda frukten från vinterns istortyr, mentala ökenpass inomhus och alla gainz vi skaffat genom att trampa wattz så det stått härliga till. Nu är det dags för dagar med vänner och konkurrenter, nervositet, nummerlappar, orimligt trötta ben, skratt och rövarhistorier.

Laddade för Lida Loop 2018

Jag tror på att tävla. Mycket. Alltså jag tror mycket på det, och på att göra det mycket. Men oftast ha ganska låga krav på sig själv och ganska specifika mål. Om varje tävling, varje helg är A tävling, tävlingen där du ska vara ditt bästa, tävlingen där du ska lyckas. Då kommer du bli besviken och framförallt kommer du att bli trött. Väldigt trött. Överhängande är också risken att helt plötsligt är cyklingen inte riktigt lika rolig längre.

Jag väljer att ha blicken långt fram och tänka på vilka tävlingar jag vill köra sett till hela säsongen och därför hellre välja bort några nu är att maxa ut innan syrenen blommat över.

Hård start Ulricehamn 2018

Jag sätter också upp ganska små specifika mål med varje tävling, t.ex. ”Jag ska köra hårt i starten och vara med i klungan i 5 min” eller ”Jag ska hålla fart nerför i varje backe”. Eller något annat som jag vet att jag måste träna extra på. Det kan till och med vara “Jag ska ställa mig på startlinjen” i en viss klass eller övervinna alla tveksamheter och göra det överhuvudtaget.

Sedan när den gyllene tävlingen kommer, den som jag har drömt om alla timmar på trainer och i snöslask, den som får det att slå kullerbyttor i magen…då sätter jag istället upp storslagna mål. Då vill jag överträffa mig själv. Då är det dags att ha hybris.

Stolt team Lida Loop 2018

Till dess samlar jag glädje i skogen och tävlar ibland, vi ses i fållan på Lidingö eller på vallen efter. Berätta gärna om det där lilla målet som du fokuserade allt på och uppnådde. Skryt! För det är du värd oavsett slutresultat.

Följ Marika på instagram @idamarika

Följ teamet på instagram @sheridescykelklubb

Foton: Lina Bylund och Otto Norin

X