Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.

Kontakta oss 
Alla funderingar och frågor är välkomna!

Medlemsskap:
medlem@sherides.se

Allmänna frågor CK:
ck@sherides.se

Allmänna frågor She Rides:
jessica@sherides.se

Marika: Skada och passion

Marika är äventyrare och multisportare. Men hon är också cyklist, och tur är väl det. När en skada plötsligt händer är räddningen att det finns mer att ta till för att få leva ut passionen för sportandet. Cykla i skogen istället för att klättra på väggarna.

Jag har inte kunnat löpträna sedan vintern. En segläkt, vanlig, klantig, himla stukning har satt stopp för det. Istället har jag cyklat, massor. Vilket har varit fantastiskt på alla sätt och vis. Älskar cykling, älskar att tävla på cykel, älskar att cykla långt och att cykla fort och till och med lite att göra mig själv kräkstrött på en monark. Det mest fantastiska i denna period av cykelträning är att jag faktiskt har den här passionen i livet och skadan har inte varit så himla deppig som den kunde ha varit om löpning varit det enda som fått mitt hjärta att slå frivolt. Men nu saknar jag multisporten, äventyren och variationen i träningen.

Jag har ändå verkligen fått fundera, ska jag kanske satsa helhjärtat på cyklingen? Se om jag kan bli ännu bättre då? Cykla jämt och bara cykla? Men nej mitt hjärta sjunger för multisporten, för komplexiteten i att faktiskt bli så bra det bara går på så himla många saker. Jag saknar äventyren, jag saknar tävlingarna, jag saknar att ta mig ut i skogen och upp på bergen där inte ens den mest skillade cyklist tar sig fram. I löpningen finns en dimension till av frihet.

Nu är foten bättre, nästan bra. Så pass bra att jag fick möjlighet att starta mitt års viktigaste lopp, EM i solomultisport. Men efter det var det dags att backa igen, skynda långsamt och bygga upp en stark fot, en stark kropp. 4 månader utan löpträning skojas inte bort. Jobbar ju trots allt som coach och även om det är svårt, går det ibland att zooma ut och coacha sig själv.

Och som tur är, under tiden har jag cyklingen och det är mycket cyklande i planeringen framöver. Vad sägs om XCM-SM, Finnmarksturen, Cykelvasan och 1700 km i Kirgizistan? Jag tror att jag klarar mig utan att börja klättra på väggarna.

Följ Marika @idamarika

Följ She Rides @sheridescykelklubb

Fotograf @otto_norin

Ingrid: Det finns alltid en anledning till att fira

Ingrid har tävlat flitigt under våren, med både bra och sämre resultat. Målet var länge att toppa formen till slutet av maj då några av hennes favoritlopp gick av stapeln. Tyvärr blev det inte riktigt som hon tänkt sig, då kroppen inte riktigt följde planen som hon hade på papper. Det blev inte som hon tänkt sig – men det blev bra ändå.

En cyklist mitt under Lida Loop 2019 som endast vill komma i mål och åka raka vägen till MAX för att glömma alla sorger. Foto: MTBfoto.se

Det är slutet av maj. Jag har precis gått i mål på andra delen av Långloppscupen, Lida Loop, och jag är sur. Jag är täckt av lera och har god lust att cykla rakt igenom målområdet (utan att duscha), sätta mig i bilen och åka hem (eventuellt med stopp för tröstätande på MAX dock). Egentligen borde jag vara riktigt glad eftersom jag lyckats genomföra ett riktigt tufft lopp under hårda förhållanden (spöregn och lerfest), men den glädjen når inte genom lagren av lera och mitt dåliga humör. Jag har presterat en av mina sämsta placeringar på resultatlistan någonsin och det tynger mig.

Rallarloppet på hemmabanan i Jönköping, juni 2019. Efteranmälde mig och lyckades köra till mig en andra plats helt utan förväntningar. Borde kanske efteranmäla mig till lopp mer ofta? Foto: Eskil Laago.

Några dagar senare kan jag se tillbaka på loppet mer klarsynt och då är jag nöjdare. Jag körde bra med tanke på hur livrädd jag är för hala rötter och hällar, vilket större delen av loppets bana bestod av. Men lyckan är inte långlivad – kroppen vaknar inte till liv igen efter loppet. Det tar tre, fyra dagar – då brukar jag vara på banan igen efter ett långlopp. Men inte den här gången. Den här gången åker jag av tre minuter in i det lagtempo jag kör med hemmaklubben varje onsdag. Jag brukar kunna sitta med någon timme. Känner tydligt att något är fel med kroppen och andningen – det har jag lärt mig efter många års träning och gånger jag kört jättebra eller åkt av på lagtempon.

Det är något som inte stämmer och för att göra en lång historia kort så har jag de senaste veckorna träffat ett antal doktorer och provat några olika medicinkurer. Luftrören strular. Jag fick stanna hemma och vila större delen av den helg som jag egentligen hade tänkt mig cykla med diamantben i Falun på Långa Lugnet. Nu är vi något på spåren! Jag mår betydligt bättre nu än vad jag gjorde precis veckan efter Lida Loop och förhoppningsvis är jag 100 % frisk snart. Jag har cyklat och tränat på (OBS med godkännande från läkare) och lyckats få till några ljusglimtar. Två pallplatser (Rallarloppet och Borås Shorttrack) och flertalet fina rundor på stigar hemmavid.

Det har varit bra veckor men det har inte varit enligt min plan. Jag har en fetisch för att planera – skissa på tränings- och tävlingsupplägg –  och tävlade mycket under våren för att toppa i slutet av maj. Istället har formen varit typ nedgående (av förklarliga anledningar) och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var besviken. Det är jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig. När de drömmar man hade i skallen under vinterns många och långa distanspass spricker framför en på himlen som tunna ballonger.

Alltid fira! Målgång vid långlopp är alltid en prestation av sig. Oavsett om PR uteblir. Att kunna genomföra lopp på längre distans och högre nivå är väldigt coolt. Foto: Eskil Laago.

Och med facit i hand blir jag så arg på mig själv. Varför skulle jag vara så hård och elak mot mig själv vid målgången på Lida Loop? Att ens genomföra ett långlopp är en stor bedrift och att jag var några minuter från PR och en bit ner på resultatlistan (i ett väldigt tufft startfält med många damer. Så som alla tävlingar varit i år. Och det har ju jag och teamet med flera vurmat för i flera år. Det är en seger för sig) – vad spelar det för roll?! Det är okej att skälla på sig själv med konstruktiv kritik, men ändå – när det är avklarat tycker jag alltid att det finns en anledning till att fira. Fira målgång och fira att kroppen tillåter tuffa tävlingar helg efter helg.

Det är jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig – men det blir bra ändå. Jag tänker inte sjunka tillsammans med de där ballongerna som nyligen spruckit framför mig på himlen. Istället tänker jag blåsa upp nya – vilket jag nu faktiskt haft tid till att göra då det blivit mer tid på soffan än ute på tävlingsbanorna på sistone.

Fick plötsligt mer utrymme för glassätande i träningsschemat än vad jag hade planerat från början. Faktiskt inte alls något att klaga över egentligen.

Säsongen är lång (klyscha) – men det fina med all tid på soffan med tid för reflektioner är att jag inser att jag gillar den här sporten väldigt mycket utan att tävla mig till fina resultat ute på banorna. Har funnit mycket glädje i att hetsuppdatera Instagram och ser hur mina lagkamrater gör stordåd på tävlingsbanorna (Sara Öberg som nordisk mästare i XCO för att nämna en av flera fina placeringar) samt i att cykla i 20 km/h mellan olika caféer i Ulricehamn där jag bor.

Och den glädjen som jag känner på daglig basis vinner över den där besvikelsen jag kände vid målgång på Lida Loop för några veckor sedan. Det är det viktigaste tänker jag. Ser nu fram emot kommande tävlingar (Ränneslättsturen, Fjällturen och OffRoad Finnmark för att nämna några) och alla möjligheter till att fira.

Race Report Billingeracet – bra start på Långloppscupen 2019 för Team She Rides

Premiär för Långloppscupen – skedde år 2019 traditionsenligt nere i Skövde, på botten av Billingehus. Billingehus som för dagen skulle bestigas tre gånger. Team She Rides hade fem lagmedlemmar på startlinjen – och var därmed den största klubben bland de nästan 60 damer som kom till start (varav nästan 20 i elitklass). Ingrid summerar dagen, från botten på startbacken – hela vägen över 75 kilometer och 1200 höjdmeter till målgång nästan 3,5 h senare.

Startbacken – som utgör första av tredje gången uppför Billingehus för dagen

Jag har tänkt på den här dagen – 11 maj – flera gånger i vinter. Säsongspremiär i LLC – Billingeracet, och framförallt dess startbacke har funnits med mig i tankarna – både som motivation och målbild (sega kvällar på trainern) och (på mina sämre dagar) ett stort berg, omöjligt att bestiga. Och veckan innan var tankarna och framförallt frågorna inför loppet ännu fler i min skalle. Pallar jag cykla hårt i mer än tre timmar? Minns jag hur man dricker sportdryck med maxpulsen dånande innanför bröstet? Kommer jag kunna cykla hela banan iår (istället för att hoppa av cykeln, som jag gjorde på knixiga ställen år 2018)?

Jessica Clarén och Hanna Näslund kör starkt i startbacken. Hanna slutar sexa för dagen och Jessica får tyvärr bryta loppet senare.

Det bästa med startbackar är dock att det inte finns utrymme att tänka så mycket. Det finns bara ett sätt att ta sig an dem – och det är ett försöka överleva till toppen på dem UTAN att försöka besvara några frågor under tiden. Jag gick all in uppför och kom till toppen med blodsmak i munnen. Tror att jag var fjärde dam uppför kullen och visste att jag skulle få slita som ett djur på de annalkande stigarna för att få behålla den positionen. Mycket riktigt kommer snart XCO-esset Hanna Millved och passerar mig smidigt på stigen. Ser den goda möjligheten att försöka ta hennes spårval och lyckas till precis innan den första grusvägen – en järnvägsbank där alla vill ligga (OBS – längst bak) i en snabb klunga. Där åker jag rakt ut i spenaten. Landar mjukt men tappar tyvärr Hannas fina rulle.

Hittar snart en annan grupp att köra med på grusvägen och snart är Sandra ur laget även ikapp mig. Ett lugn sprider sig i kroppen – jag älskar att ha en lagkamrat vid min sida, speciellt i mixstarter som annars gör mig nervös. Lyckas köra med henne och ett stabilt gäng fram till första langning (25 km). Sedan fipplarjag bort mig på de stundtals hala rötterna och cyklar med slokande skalle uppför Öglundabacken.

Cykla över rötter med maxpuls! Det var länge sedan! Välkommen säsong LLC 2019.

Slutar sloka med skallen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför ovan nä

Piggnar till igen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför backen. Hänger på dem med bra fart mot varvning uppe på Billingehus. Får en boost av att höra Oskar Ekmans glada stämma eka över tävlingsarenan och noterar även att mer än halva loppet är avklarat. Blir även ikappkörd av min vän Carl-Johan från Öland. Tappar tyvärr dock hans hjul inne på stigarna på Billingen och jagar hans grupp nedåt Vitsippestigen / den flowiga nedförsbacken ned på loop två.

Väl nere på loop två kör jag dock ensam i flera mil, sånär som på att jag kör om Hanna Millved (som hade kramp) och skymtar ryggtavlan på en herre från Skövde. Befinner mig i ingemansland och har ingen aning om ifall Sandra befinner sig minuten eller halvtimmen framför mig på stigarna, eller om en klunga med 20 personer är mig i hasorna. Detta matchar illa med att energin börjar tryta rejält och jag krigar mot trötta ben och skalle för att ha OK styrfart på single-tracksen. Minuterna och kilometrarna tickar långsamt på GPS:en.

Med cirka milen kvar blir jag mycket riktigt ikappkörd av några herrar och vaknar till liv från den öde öken det kändes som om att jag hasade mig fram i. Ser även min lagkamrat Hanna bakom mig och tänker att hon borde hinna ikapp och att vi då kan peppa varandra på slutet. Kommer inte jag femma så vill jag att hon gör det, tänker jag i min trötta skalle. Får vittring på de avslutande backarna – dem gillar jag ju – och cyklar i det tempo som tyget bär utan att dra på mig krampen som kliar elakt i vaderna.

Jessica (som tyvärr klev av loppet tidigare) och Jaime står och hejar på mig och ger mig en sista skvätt Maurten med cirka 5 kilometer kvar och de ropar “kom igen Ingrid, nu håller du ihop det här”. Och jag tänker “ja men det gör jag ta mig tusan!” och får magiskt nog extra krafter uppför den avslutande stigningen uppför Strupen.

Hanna Näslund – sjätte kvinna för dagen och kanske priscermonins bästa supporter.

Går därmed i lopp som femte dam för laget (tid: 3,24-ish), med Hanna Näslund bara minuten bakom mig och Sandra Backman sju (!! bravo!!) minuter framför. Felicia Ferner, som kör sitt första långlopp på flera år och efter sjukdom, kommer in en stund efteråt och har kört rakt in i kaklet till en riktigt bra återkomst i dessa sammanhang. (Pallen togs av Jennie Stenerhag, Emm Thelberg och Nellie Larsson. Hatten av!).

Dessa resultat är för min del mycket bättre än jag hade hoppats på, och jag är mest nöjd med att jag inte ägnade placeringen så mycket tanke under loppet. Gick in med inställningen att våga köra mig riktigt trött och lyckades med både det och att ha roligt under loppet. Något som inte vore möjligt utan lagkamraterna på banan – samt Jaime och Casper som var depåpersonal för dagen. Tack, tack, tack! Älskar att vara en del av She Rides. Nu satsar vi vidare mot kommande långlopp och utmaningar framöver – härnäst i Uppsala på söndag.

/En pepp Ingrid

Följ Ingrid på Instagram @ingridkjellstrom

Följ teamet på Instagram@sheridescykelklubb

Race report Lidingöloppet MTB – en pallplats till laget

Vilken dag. Vilket lag! Lördagen bjöd på Team She Rides största start hittills, med fem lagmedlemmar på startlinjen i Lidingöloppet MTB, och två starka teamies som körde XCO i Oslo och Kvänum. Långloppspremiären på Lidingö resulterade i en pallplats (för Jessica) och fyra av de sju främsta placeringarna till laget – tack vare fantastisk lagkörning. Hanna summerar en dag som hade allt en kan önska med nummerlapp på ryggen. Och lite till.

Sandra och Hanna spanar in Jessicas målintervju

Lidingöloppet MTB är en proffsig och publikfriande tävling som också utgör den inofficiella säsongspremiären för långlopp, åtminstone modell större (1768 startande i 63km-klassen). På Lidingövallen var det traditionsenlig FEST dagen lång, då hela den terrängvänliga delen av Cykelsverige kollektivt går ur vinteridet för att göra premiär med nummerlapp. På plats finns en hel uppsjö av sponsortält, varav våra egna hjältar från Scott sticker ut lite extra. Hos Sam och Simon i Scott-tältet finns värme, kärlek, snacks och plats för hela lagets cyklar och ombytesväskor. Vi blir behandlade som proffs, och det är lyxigt.

Vår tävlingsdag inleds med en STOR gruppkram, vilket lägger grunden för hela tävlingen. Efter att alla fått dela med sig av sin dagsform och mentala status kommer vi överens om en strategi för dagen. När vi dock befinner oss så tidigt in i säsongen håller vi öppet för att flera av oss inte ännu fått testa sin form i skarpt läge. Och BRRR! Den plötsliga maj-vintern höll Stockholm i ett järngrepp igår, och satte sin prägel på både uppvärmning och startfålla (själv hade jag ingen känsel i fötterna under 95% av loppet. Men det går ju tydligen att tävla även utan fötter skulle det visa sig…).

PANG! Trots masterstart blir loppets inledning stökig, och rutinerade Hanna Bergman går hårt i backen redan efter ett par hundra meter (hon var lyckligtvis okej). Jag får själv ett styre i sidan från en vinglande medtävlande, och lyckas precis parera upp cykeln. Dagen kunde ha slutat tidigt där, och för ett par andra personer gjorde den just det. Nervösa, speedade, laddade och tunnelseende cyklister i grupp blir trots separat damstart en riskfylld historia. Vi var 55 startande i Damer Tävlingsklass i år, vilket måste varit rekord (?). Under de få år jag själv tävlat märks redan skillnad. Sporten växer, och fler tjejer vågar testa nummerlapp. Fantastiskt!

När startbilen släpper höjs alltid farten, och pulsen. Känslan är att jag vill fälla ut lungorna likt en fallskärm utanför kroppen för att de inte ska sprängas. PUH! Att en aldrig vänjer sig vid tävlingens första halvtimme. Då banan lutar svagt uppåt inledningsvis blir den helt enligt syftet ganska utslagsgivande, men jag lyckas precis trampa ikapp luckan till tättrion (Jennie Stenerhag, Emmy Thelberg och Åsa Erlandsson), där även Jessica, Sandra och Sue befinner sig. Marika ligger strax bakom, men är låst i klungan och lyckas inte ta de där avgörande tramptagen i rätt tid.

Jag ansluter till lagmedlemmarna, som nu tappat täten, och vi räknar in varandra. Sue har dock åkt av i farten, och jag hann inte riktigt uppfatta hur och när. Jag har tagit i rejält för att komma fram, och pulsen är skyhög, så nu är fokus att andas och klänga sig fast för allt vad en är värd. Efter att jag hämtat andan kan jag snart hjälpa till att dra även jag. Adrenalinpåslaget som infinner sig när jag inser att vi utgör en jagande andraklunga i form av hela TRE lagkompisar ger extra energi, och vi börjar nu snurra runt som draglok och däremellan peppa varandra. Peppa och snurra med hög intensitet, vilket gör att vi också lyckas hålla hög fart.

Sue var förutom vrålstark även tävlingens gladaste <3

Vi får regelbundna uppdateringar om avståndet till klungan framför av vår briljanta lagfotograf Otto (aka Marikas sambo) och det växer inledningsvis från 30 sekunder till dryga minuten på ganska kort tid. Vi får dock ingen info om avståndet bakåt, men vad vi VET är att det finns ett helt gäng starka åkare bakom. Det är aningen läskigt att kolla sig över axeln i kurvorna. I tågpassagen vid Lidingöbron tajmar vi bra, men vi hinner också se Åsa Erlandsson stå vid sidan. Hon har kraschat mot en grind som sticker ut i vägbanan (och var okej), som även Sandra är på väg att köra in i. Puh. Nu har vi bara två åkare framför oss, och chans till pallplats. Adrenalinpåslag!

3 x krispiga ben mot slutet av loppet

Två tredjedelar in i loppet kommer en tvär vänsterkurva som vi nästan missar, och mycket riktigt har fler gjort samma sak. Vi blir sjukt förvånade när Jennie Stenerhag passerar oss (igen!) och snart även Emmy. De måste ha kört fel en bra bit. Vi försöker haka på en stund, men inser alla tre att farten inte är hållbar, så vi återgår till att göra vår grej. Vi får GRYM langningssupport och pepp av lagkompisen Felicia, som flänger som ett djur över ön. Plötsligt inser jag att mina tår verkar ligga kvar vid Lidingövallen, då jag inte hört något av dem sedan start. De är HELT bortdomnade i kylan, men övriga kroppen är okej. Jag börjar noja över att jag kommer få amputera dem, men tänker ”SKÄRPNING! Kör klart loppet först för böveln”.

Sue fortsatt svinglad, trots att hon mot slutet fick köra sin egen “klunga”

Med några kilometer kvar till mål börjar ett lyckorus infinna sig. ”Det här kommer gå vägen! Gör inget dumt nu GOD DAMN IT” (läs typ halka på en rot eller kör in i ett träd pga trötthet). I sista stigpartiet uppbådar jag mitt yttersta fokus, vilket är typ 20% av normalt pga trötthetsnivån, för att hålla mig kvar på banan. Jessica ställer den rimliga frågan ”vem ger vi den?” (läs pallplatsen), och efter några sekunders betänketid är vi alla överens om att ”spurt från kurvan” är den schystaste utgången. Vi har alla tre gjort en värdig insats för laget, så må bästa kvinna vinna. “Jävlar, jag har ju typ aldrig spurtat”, hinner jag tänka.

När vi rullar in i mål ligger jag sist, och drar igång på tok för sent. Huruvida jag ens hade kunnat fightas om det är oklart, då jag är mer diesellok än explosiv, men just där och då spelar det faktiskt ingen roll. När Jessica drar längsta strået så är det ENBART lyckokänslor. VI TAR EN PALLPLATS SOM LAG! Och jag unnar Jessica att personligen ställa sig på den pallen, med all slit, engagemang, tid och hjärta hon lägger ner i laget och She Rides.

Jessica Clarén 3:a, Emmy Thelberg 1:a och Jennie Stenerhag 2:a

Att Sue sedan rullar in på en grymt stark sjundeplats, efter att ha fått slita i ingenmansland mot slutet, och att Marika (som har en tuff dag) följer upp strax därefter, gör att vi nog alla måste nypa oss i armen. Laget tar FYRA av de sju första placeringarna i ett rekordtufft startfält, och vi gör det just som ett lag. Känslan är att vi äntligen får bevisa det vi byggt vår idé om Team She Rides på. Att vi är STARKARE TILLSAMMANS.

Sue på sjunde plats. Starkt!

TUSEN tack till lagfotograf Otto Norin för de fina bilderna. Och till lagets Felicia för proffsig langning och bästa support under tävlingen.

Med kärlek,

Hanna

Läs även Lidingöloppets nyhetsinlägg från tävlingen

Följ Hanna på Instagram @hannanaslund

Följ teamet på Instagram @sheridescykelklubb

PS. Denna helg tävlade också lagets XCO-stjärna Sara Öberg i 3-dagarstävlingen Rye Terrängcykelfestival i Oslo, där hon slutade tia i totalen i ett stenhårt startfält (Jenny Rissveds tvåa i totalen). Starkt! Även Ingrid Kjellström tävlade under söndagen i XCO i Kvänum, där hon dock fick ett längre avbrott i starten, efter att hennes sambo Calle kraschade hårt. Han är skrapad men okej efter omständigheterna. Krya på dig Calle! DS.

Processed with VSCO with m5 preset

Mallorca: the MTB / Team She Rides – version

Hej! Ingrid från Team She Rides här. Jag är först ut om att skriva ett inlägg på vår teamblogg. Jag tänkte börja med att berätta om en fantastisk resa jag just varit på med delar av laget. Under tio dagar var jag, Sue och Hanna på Mallorca och närmare bestämt Port de Sollér där vi hade vårt base camp. Det har varit en strålande vecka med mycket sol och cykel – främst på MTB.

“Ta med MTB till Mallorca? Går det?” Kanske är det första ni tänker.

Eftersom mitt och lagets främsta fokus är MTB och långlopp i år var det inget svårt val att ta med min Scott Spark ner till ön i år. Det är andra året som jag väljer att packa ner min MTB före landsvägscykeln i cykelväskan.

Och även om de flesta relaterar Mallis till att cykla mil genom böljande landskap och i berg på landsvägshoj skulle jag svara att: ja – ön upplevs nästan bättre från en MTB än från en landsvägscykel. Jag ska förklara! Och eftersom jag är ingenjör använder jag mig gärna av siffror.

Antal cyklade höjdmeter: 12 000 på nio dagar. Då var sex av dessa dagar på MTB. Tre på landsväg. På bilden ovan syns Bunyola – Orient – stigningen som är en klassiker. Bilden är dock tagen några hundra meter från landsvägen. Det fina med att köra över nämnda pass på stig/grusväg är att toppen ligger högre belägen än asflatsversionen.
Längsta tur på MTB: 5,5 h, 2000 höjdmeter och 67 kilometer. Den kräsne kan alltså göra matematiken här och inse att det inte blir några rekord gällande hastighet. För så är det när man cyklar MTB på okända sträckor. Även om jag lagt timmar på att kolla kartor, läsa på forum, stalka folk på Strava mm är det riktigt svårt att hitta lätt tillgänglig stig som inte har partier av stök och bök (läs: undertecknad klarar inte av att cykla över detta), staket och diverse andra hinder. Men vem bryr sig om hur snabbt en cyklar i Mars? På bilden ovan cyklar jag uppför Puig Major, “Piggen”, och det går inte snabbt, men det var efter en fantastisk runda som även ledde över Sa Calobra på just stig.
Antal bekantskaper med lokala djur: oändliga! Och väldigt många fler än vad det hade kunnat bli om vi endast hållt oss till vägarna. En av de coolaste upplevelserna jag hade under veckan var när jag och Hanna träffade på en flock med vildhästar. Detta var i “vildmarken” (OBS, min sambo skrattade åt mig när jag sa detta, vi var ändå bara någon timme från civilisationen) mellan Sollér och Sa Calobra.
Antal tagna foton: ett tusental! Det blir mycket skämt om att det emellanåt skapas mer conent än cyklas kilometrar när Team She Rides är ute på tur. Det ligger något i det och det är allt som oftast någon som har en telefon, redo för att plåta, i högsta hugg, snarare än att någon inte har det. Och jag är väldigt glad över att det är så. Finns ingenting som är lika glädjande som att bläddra bland mängder av bilder, dvs fina minnen, när resan är över. Som nu: när regnet smattrar mot rutan och benen är trötta och att de pigga ben jag hade på Mallis förra veckan är ett minne blott. Då räcker de bilderna väldigt långt för att pigga upp humöret.

Over and out! Nu ska benen få vila upp sig och smälta de sammanlagt 34 timmar jag cyklade under nio dagar. Sedan börjar det äntligen dra ihop sig till att styra om grundträning till tävlingsförberedelser. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning! Vi ses.

X