Bockstensturen – sist men inte kortast!!

Igår gick sista deltävlingen i långloppscupen – Bockstensturen i Varberg! En av de tuffare deltävlingarn pga av sin längd på 100 km och 1200 höjdmeter. Från teamet kom Sandra Backman och Ingrid Kjellström till start. Här kommer en rapport av Sandra.

Det är allt med lite skräckblandad förtjusning man ställer sig på startlinjen i Varberg -100 km tar ut sin rätt!! Det är sista loppet i cupen och slutet av MTB-säsongen och det börjar kännas i kroppen. Åh, det var ingen skillnad igår… Jag har känt mig ganska sliten i veckan efter förra helgens race, Alliansloppet i Trollhättan, vilket förövrigt var ett superfint men stentufft lopp 🙂 Så det har varit en lugn vecka för att försöka återhämta mig så bra som möjligt…

Rullade igång benen lite lätt i fredags-em och önskade då på underverk skulle ske över natten 😉 En sak som var riktigt bra var att vädret hade varit okej i veckan och att det var ganska torrt ute i skogen, vilket jag var väldigt tacksam för!!

Träffade upp Ingrid på förmiddagen innan start och pratade lite… båda var lite osäkra på formen och hur dagen skulle se ut. Jag värmde upp och ställde mig i startfållan. Tyvärr var det masstart och det känns alltid mycket jobbigare och är faktiskt ganska obehagligt stundtals när det swishar förbi cyklister från höger och vänster som ska fram till varje pris. Det gör det även svårt att ha koll på de andra damerna… och det blev ingen skillnad denna gången!! Hade dock bra koll på damerna så när vi började rulla ut på asfalten mot skogen låg vi samlade. Det kördes ganska hårt i motvinden och jag kände ganska snabbt att det skulle bli en tuff dag i sadeln. Jag slog av lite på tempot för att inte tokstumna i benen innan backarna började. Fick släppa taget om Sandra, Nellie och Ingrid.

Efter ca 1,5 tim började kroppen vakna till liv och jag kom ifatt Ingrid som jag körde en ihop med ett tag. Tappade henne någonstans i skogen då hennes krafter helt tog slut. Jag fick krampkänning ganska tidigt i loppet och fick hela tiden tänka på att inte göra alldeles för hastiga rörelser… vilket inte är helt lätt när man cyklar MTB 🙂 Kämpade på så gått jag kunde och det var först med 7 km kvar som krampen slog till på riktigt! Lagom när jag cyklade igenom Varbers MTB bana, vilket jag trodde var ett skämt… -ska dom verkligen dras härigenom när vi har cyklat 93 km!! Som tur var inte hela banan 😉

Rullade i mål som tredje dam, glad, nöjd men ändå lite besviken… hade velat vara med och krigat där framme! Ingrid rullade i må på en sjätteplats, grymt bra när kroppen inte vill samarbeta!! Jag knep även en tredje plats i totalen på Långloppscupen 🙂

Related Post

X