Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.

Kontakta oss 
Alla funderingar och frågor är välkomna!

Medlemsskap:
medlem@sherides.se

Allmänna frågor CK:
ck@sherides.se

Allmänna frågor She Rides:
jessica@sherides.se

Race Report Billingeracet – bra start på Långloppscupen 2019 för Team She Rides

Premiär för Långloppscupen – skedde år 2019 traditionsenligt nere i Skövde, på botten av Billingehus. Billingehus som för dagen skulle bestigas tre gånger. Team She Rides hade fem lagmedlemmar på startlinjen – och var därmed den största klubben bland de nästan 60 damer som kom till start (varav nästan 20 i elitklass). Ingrid summerar dagen, från botten på startbacken – hela vägen över 75 kilometer och 1200 höjdmeter till målgång nästan 3,5 h senare.

Startbacken – som utgör första av tredje gången uppför Billingehus för dagen

Jag har tänkt på den här dagen – 11 maj – flera gånger i vinter. Säsongspremiär i LLC – Billingeracet, och framförallt dess startbacke har funnits med mig i tankarna – både som motivation och målbild (sega kvällar på trainern) och (på mina sämre dagar) ett stort berg, omöjligt att bestiga. Och veckan innan var tankarna och framförallt frågorna inför loppet ännu fler i min skalle. Pallar jag cykla hårt i mer än tre timmar? Minns jag hur man dricker sportdryck med maxpulsen dånande innanför bröstet? Kommer jag kunna cykla hela banan iår (istället för att hoppa av cykeln, som jag gjorde på knixiga ställen år 2018)?

Jessica Clarén och Hanna Näslund kör starkt i startbacken. Hanna slutar sexa för dagen och Jessica får tyvärr bryta loppet senare.

Det bästa med startbackar är dock att det inte finns utrymme att tänka så mycket. Det finns bara ett sätt att ta sig an dem – och det är ett försöka överleva till toppen på dem UTAN att försöka besvara några frågor under tiden. Jag gick all in uppför och kom till toppen med blodsmak i munnen. Tror att jag var fjärde dam uppför kullen och visste att jag skulle få slita som ett djur på de annalkande stigarna för att få behålla den positionen. Mycket riktigt kommer snart XCO-esset Hanna Millved och passerar mig smidigt på stigen. Ser den goda möjligheten att försöka ta hennes spårval och lyckas till precis innan den första grusvägen – en järnvägsbank där alla vill ligga (OBS – längst bak) i en snabb klunga. Där åker jag rakt ut i spenaten. Landar mjukt men tappar tyvärr Hannas fina rulle.

Hittar snart en annan grupp att köra med på grusvägen och snart är Sandra ur laget även ikapp mig. Ett lugn sprider sig i kroppen – jag älskar att ha en lagkamrat vid min sida, speciellt i mixstarter som annars gör mig nervös. Lyckas köra med henne och ett stabilt gäng fram till första langning (25 km). Sedan fipplarjag bort mig på de stundtals hala rötterna och cyklar med slokande skalle uppför Öglundabacken.

Cykla över rötter med maxpuls! Det var länge sedan! Välkommen säsong LLC 2019.

Slutar sloka med skallen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför ovan nä

Piggnar till igen när jag får hejarrop av några trevliga snubbar som kör om mig uppför backen. Hänger på dem med bra fart mot varvning uppe på Billingehus. Får en boost av att höra Oskar Ekmans glada stämma eka över tävlingsarenan och noterar även att mer än halva loppet är avklarat. Blir även ikappkörd av min vän Carl-Johan från Öland. Tappar tyvärr dock hans hjul inne på stigarna på Billingen och jagar hans grupp nedåt Vitsippestigen / den flowiga nedförsbacken ned på loop två.

Väl nere på loop två kör jag dock ensam i flera mil, sånär som på att jag kör om Hanna Millved (som hade kramp) och skymtar ryggtavlan på en herre från Skövde. Befinner mig i ingemansland och har ingen aning om ifall Sandra befinner sig minuten eller halvtimmen framför mig på stigarna, eller om en klunga med 20 personer är mig i hasorna. Detta matchar illa med att energin börjar tryta rejält och jag krigar mot trötta ben och skalle för att ha OK styrfart på single-tracksen. Minuterna och kilometrarna tickar långsamt på GPS:en.

Med cirka milen kvar blir jag mycket riktigt ikappkörd av några herrar och vaknar till liv från den öde öken det kändes som om att jag hasade mig fram i. Ser även min lagkamrat Hanna bakom mig och tänker att hon borde hinna ikapp och att vi då kan peppa varandra på slutet. Kommer inte jag femma så vill jag att hon gör det, tänker jag i min trötta skalle. Får vittring på de avslutande backarna – dem gillar jag ju – och cyklar i det tempo som tyget bär utan att dra på mig krampen som kliar elakt i vaderna.

Jessica (som tyvärr klev av loppet tidigare) och Jaime står och hejar på mig och ger mig en sista skvätt Maurten med cirka 5 kilometer kvar och de ropar “kom igen Ingrid, nu håller du ihop det här”. Och jag tänker “ja men det gör jag ta mig tusan!” och får magiskt nog extra krafter uppför den avslutande stigningen uppför Strupen.

Hanna Näslund – sjätte kvinna för dagen och kanske priscermonins bästa supporter.

Går därmed i lopp som femte dam för laget (tid: 3,24-ish), med Hanna Näslund bara minuten bakom mig och Sandra Backman sju (!! bravo!!) minuter framför. Felicia Ferner, som kör sitt första långlopp på flera år och efter sjukdom, kommer in en stund efteråt och har kört rakt in i kaklet till en riktigt bra återkomst i dessa sammanhang. (Pallen togs av Jennie Stenerhag, Emm Thelberg och Nellie Larsson. Hatten av!).

Dessa resultat är för min del mycket bättre än jag hade hoppats på, och jag är mest nöjd med att jag inte ägnade placeringen så mycket tanke under loppet. Gick in med inställningen att våga köra mig riktigt trött och lyckades med både det och att ha roligt under loppet. Något som inte vore möjligt utan lagkamraterna på banan – samt Jaime och Casper som var depåpersonal för dagen. Tack, tack, tack! Älskar att vara en del av She Rides. Nu satsar vi vidare mot kommande långlopp och utmaningar framöver – härnäst i Uppsala på söndag.

/En pepp Ingrid

Följ Ingrid på Instagram @ingridkjellstrom

Följ teamet på Instagram@sheridescykelklubb

Sara Oberg and Ingrid Kjellström Elite XC MTB riders for Team She Rides training in Ulrhicehamn, April 2019

Teampresentation: Ingrid Kjellström

Om gruppcykling hade ett ansikte så skulle det vara Ingrid Kjellströms. Den 30-åriga ingenjören som efter tio år i Stockholm landat mjukt i Ulricehamn, och som värderar fikaturer med goda vänner högst av allt. Med fina framgångar på både landsvägscykel och i Långloppscupen MTB är Ingrid lagets starka lok, som inför 2019 siktar på en pallplacering i äventyrsloppet Offroad Finnmark. Men som kanske mest av allt drömmer om en total närvaro säsongen igenom, för att kunna njuta helhjärtat av sin passion för cykling.

Berätta, vem är du?

En 30-årig civilingejör som jobbar med projektledning av vägar och cykelbanor på dagtid, som spenderar den största delen av fritiden utomhus. Jag har ett driv och en nyfikenhet som bultar och slår inne i bröstet och som har tagit mig långt, eller framförallt till många möjligheter och upplevelser på cykel. Har under de senaste åren bott i Australien, Schweiz, Kanada, Norge och i Stockholm, men har nu landat i Ulricehamn och trivs extremt bra med det. Trivs allra bäst när jag är ute på långtur i goda vänners lag och har flertalet fikastopp inplanerade.

Målgång i etapp tre av sju tillsammans med Hanna Näslund, i italienska Lugano, på Transalp år 2018.

Hur länge har du cyklat?

År 2012 pluggade jag på KTH och festade flitigt, vilket inte var så sunt. Jag mådde nog inget vidare. Hade tidigare ridit mycket, och saknade en aktiv fritid, så bestämde mig för att göra en Svensk Klassiker. Fastnade för cykeldelen efter en fin Vätternrunda med ett gott gäng från Fredrikshof.

Sedan dess har jag hunnit med att tävla i landsväg, CX, långloppp, XCO, multisport och triathlon på cykel. Har även provat på allt från randonné-cykling till etapplopp på MTB och Vätternrundan både sommar- och vintertid ett flertal gånger.

Målgång i Långloppscupen MTB, Västgötaloppet i Ulricehamn. Ett riktigt tufft jobb med ruskigt väder, men lyckades köra in Marika på en fin femteplats genom bra lagarbete. Foto: Otto Norin

Vad har du för mål 2019?

Jag hade en extremt bra säsong år 2018 och överträffade mina egna förväntningar både gällande resultat och gällande att synas och sprida Team She Rides som vi startade då.

Målet för i år är inte att överträffa mig själv igen, utan snarare att ha en längre säsong där jag är här och nu på varje tävling som jag ställer upp i (var ganska sliten i slutet på säsongen 2018). Plus att jag vill fortsätta ha sådana ”wow”-helger med laget – det vill säga jätteroligt både före, under och efter tävling. Sitta på jobbet på måndagarna efteråt och le för mig själv åt minnen från helgen.

Samt att jag drömmer i smyg om att ta en pallplats på Offroad Finnmark 300 tillsammans med Hanna Näslund (300 km MTB-tävling i Nordnorge i augusti).

Gravel Crush i Jönköping april 2019. Foto: Elna Dahlstrand.

Du har ett krävande jobb som ingenjör och cyklar många mil varje vecka, hur får du ihop det?

Mitt jobb och min fritid går bra hand i hand med varandra. De är så utmanande på olika vis och de ger energi till varandra, Jag kan aldrig tänka så klart på jobbet som de dagar jag rivit av ett intervallpass innan arbetsdagen börjar. Och jag kan aldrig koppla av så mycket från jobbet som när jag är ute och cyklar hela dagarna på helgerna. Det blir en väldigt bra balans mellan fysisk och mental aktivitet och jag vill inte vara utan någon av dessa.

Mitt i en etapp under Transalp år 2018. Hanna Näslund var modig nog att våga ta fram kameran framför dess hissnande vyer.

Du har cyklat på många ställen i Sverige och i Europa, vilka platser skulle du rekommendera?

Lucerne-området i Schweiz, Lugano-området i norra Italien och Randa-området i södra Spanien är favoriter utomlands sett. De är alla gedigna platser där det går att cykla i timmar utan att träffa någon. Eller – i bästa fall träffar man någon local som har ett café och som knappt kan engelska men ändå serverar himelskt kaffe.

Men jag har börjat tänka om nu och undviker att flyga på semester. Har under vintern cyklat mycket på småvägar i Småland och Västergötland, dit jag precis flyttat, och skulle säga att det finns massor att upptäcka även där.  Till exempel Tabergsdalen (söder om Jönköping) och Tivedens nationalpark (nord väst från Karlsborg) är pärlor inte alls långt borta.

Du har även kört många olika lopp och tävlingar – vilka skulle du rekommendera?

Det häftigaste jag gjort är att köra det sju dagar långa etapploppet Transalp. Till alla som kör MTB skulle jag absolut rekommendera det!

I övriga dicipliner är Abloc Winter Challenge / “Vinter-Vättern” en klar favorit för landsvägslopp vintertid (för det finns ju så många!). Annars är Burseryd (Västboloppet) och Båstad (SM 2018) favoriter på landsväg.

På CX älskar jag CK Barriärs bana i Malmö. På XCO gillar jag IKHP:s bana i Huskvarna (även fast jag även brukar vara halvt livrädd när jag kör den också).

Målgång vid Transalp

Vad har du för tips till den som vill börja cykla?

Först och främst att skaffa en OK utrustning (finns mycket bra begagnat och du känner säkert någon som du kan fråga om goda råd gällande detta). Se till att ha rätt tryck i däcken (Med vänlig hälsning, cyklade med blott två bar på landsväg för länge) och kör sedan på. Ta möjligheterna i vardagen till att få in milen på kontot – cykelpendling och handla mat med cykel till exempel.

Stigarna på Lassalyckan i Ulricehamn. Foto: Chris Lanway

Så fort du känner dig någorlunda hemma på cykeln – sök upp en cykelklubb och besök deras träningar. Cyklister kan verka otroligt ogästvänliga (tyvärr) men de flesta hjälper gärna till och svarar på frågor från nybörjare (speciellt om du även passar på att fråga något om deras egen cykling samtidigt – typ om deras bästa tid på Vätternrundan).  Finns ingenting som är så lärorikt som att ta rygg på de som kan mer och är något snabbare än dig själv.

Ingenting är omöjligt! Jag var en typisk sådan som ingen ville vara i lag med på skolgympan under hela min uppväxt. Men med hjälp av en stor nyfikenhet som fått mig att prova på, och både lyckats och misslyckats med mycket inom cykel har jag kommit ganska långt. Att jag skulle kunna kalla mig elitcyklist trodde inte jag, eller någon annan i min närhet, för tio år sedan eller när jag tog mina första tramptag för sju år sedan.

Foto header: Chris Lanway


Du kan följa Ingrid på:

https://www.instagram.com/ingridkjellstrom/

http://www.ingridkjellstrom.se

Processed with VSCO with m5 preset

Mallorca: the MTB / Team She Rides – version

Hej! Ingrid från Team She Rides här. Jag är först ut om att skriva ett inlägg på vår teamblogg. Jag tänkte börja med att berätta om en fantastisk resa jag just varit på med delar av laget. Under tio dagar var jag, Sue och Hanna på Mallorca och närmare bestämt Port de Sollér där vi hade vårt base camp. Det har varit en strålande vecka med mycket sol och cykel – främst på MTB.

“Ta med MTB till Mallorca? Går det?” Kanske är det första ni tänker.

Eftersom mitt och lagets främsta fokus är MTB och långlopp i år var det inget svårt val att ta med min Scott Spark ner till ön i år. Det är andra året som jag väljer att packa ner min MTB före landsvägscykeln i cykelväskan.

Och även om de flesta relaterar Mallis till att cykla mil genom böljande landskap och i berg på landsvägshoj skulle jag svara att: ja – ön upplevs nästan bättre från en MTB än från en landsvägscykel. Jag ska förklara! Och eftersom jag är ingenjör använder jag mig gärna av siffror.

Antal cyklade höjdmeter: 12 000 på nio dagar. Då var sex av dessa dagar på MTB. Tre på landsväg. På bilden ovan syns Bunyola – Orient – stigningen som är en klassiker. Bilden är dock tagen några hundra meter från landsvägen. Det fina med att köra över nämnda pass på stig/grusväg är att toppen ligger högre belägen än asflatsversionen.
Längsta tur på MTB: 5,5 h, 2000 höjdmeter och 67 kilometer. Den kräsne kan alltså göra matematiken här och inse att det inte blir några rekord gällande hastighet. För så är det när man cyklar MTB på okända sträckor. Även om jag lagt timmar på att kolla kartor, läsa på forum, stalka folk på Strava mm är det riktigt svårt att hitta lätt tillgänglig stig som inte har partier av stök och bök (läs: undertecknad klarar inte av att cykla över detta), staket och diverse andra hinder. Men vem bryr sig om hur snabbt en cyklar i Mars? På bilden ovan cyklar jag uppför Puig Major, “Piggen”, och det går inte snabbt, men det var efter en fantastisk runda som även ledde över Sa Calobra på just stig.
Antal bekantskaper med lokala djur: oändliga! Och väldigt många fler än vad det hade kunnat bli om vi endast hållt oss till vägarna. En av de coolaste upplevelserna jag hade under veckan var när jag och Hanna träffade på en flock med vildhästar. Detta var i “vildmarken” (OBS, min sambo skrattade åt mig när jag sa detta, vi var ändå bara någon timme från civilisationen) mellan Sollér och Sa Calobra.
Antal tagna foton: ett tusental! Det blir mycket skämt om att det emellanåt skapas mer conent än cyklas kilometrar när Team She Rides är ute på tur. Det ligger något i det och det är allt som oftast någon som har en telefon, redo för att plåta, i högsta hugg, snarare än att någon inte har det. Och jag är väldigt glad över att det är så. Finns ingenting som är lika glädjande som att bläddra bland mängder av bilder, dvs fina minnen, när resan är över. Som nu: när regnet smattrar mot rutan och benen är trötta och att de pigga ben jag hade på Mallis förra veckan är ett minne blott. Då räcker de bilderna väldigt långt för att pigga upp humöret.

Over and out! Nu ska benen få vila upp sig och smälta de sammanlagt 34 timmar jag cyklade under nio dagar. Sedan börjar det äntligen dra ihop sig till att styra om grundträning till tävlingsförberedelser. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning! Vi ses.

X