Att vara en del av ett lag, en gemenskap eller kalla det helhet

En av de allra varmaste och soligaste dagarna i somras hade jag oturen att krascha med min cykel. Men det är inte det den här texten kommer att handla om, utan om gemenskap och det fina i att vara del av ett lag, en gemenskap, eller kalla det helhet.

När jag kom till sjukhuset och möttes av ett team som tog emot mig så slog det mig hur oerhört beroende jag var av andra människor där och då. Tacksamt kunde jag konstatera att de människor som tog emot mig hade tränat tillsammans och visste vad de skulle göra, hur och när.

Tanken har slagit mig av och till sedan dess. Människor är faktiskt helt beroende av andra för att få dagarna att rulla. Oavsett om man råkar kuska in till ett sjukhus i ambulans eller ej.

Tänk själv att andra människor är, eller har varit, helt avgörande för att du skall kunna vakna på morgonen, ta dig till och från dina dagliga aktiviteter, handla mat, kanske gå på bio eller teater någon gång, ta en cykeltur (för det är ju vad vi cyklister ofta gör), gå till gymmet, etc, etc. Det är ju helt omöjligt att gå omkring och tänka på det dagarna i ända, det kan driva vem som helst till vansinne. Så konstatera bara att du faktiskt är helt beroende av andra alla dagar på året. Oavsett vad du tror själv.

För mig visade det sig oerhört viktigt att bli uppfångad av ett lag, ett team, som hade tränat ihop och där alla hade sina roller. Trots att de var ett team hade alla sina kompetenser och med sin egen magi jobbade de för samma mål. Och det är det som är det fina. Oavsett var vi råkar befinna oss, så har alla sina egenheter, sina unika kompetenser och sin alldeles egen bakgrund, men med det sagt så kan vi fortfarande dra åt samma håll och vara del av ett lag, en gemenskap eller en helhet. Oavsett hur mycket vi kan utveckla oss själva som individer, så kommer de allra flesta av oss att vara del av en helhet.

De jag mötte där i akutrummets sterila lokaler har säkert också dagar när allt inte känns som det gör för mig när det är solsken och jag får cykla på torra, fina stigar i skogen, utan mer som när man känner sig svag, orkeslös och skogen är full av trög lera. De jobbade sig framåt med en väl inövad kommunikation, för det är bara så ett lag kan arbeta sig framåt och dra åt samma håll. Jag tror inte att de jag träffade gjorde high fives när jag rullades vidare inom sjukhusets väggar, men det finns inget skönare än att få lyckas tillsammans. Vem skall man annars fira med om inte sitt lag?

Inom She Rides är jag med och leder träningar i Hellasgården i Stockholm tillsammans med ett helt gäng ledare. Jag har förmånen att träffa deltagare varje vecka som kommer med sina styrkor, svagheter och egenheter. Det är en kick varje vecka. Att få vara med och se andra växa och växa själv inom en sport som vi alla valt att ägna oss åt. Att träffa människor som jag sannolikt aldrig hade stött på om vi inte valt att tillsammans utforska cykling. Det är mitt onsdagslag. Att få skrika högt av glädje, eller göra high fives, när den där förbaskat svåra backen som någon kämpat med i flera veckor helt plötsligt är övertagen. Det får mig att må bra långt in i själen.

Så här sitter jag och skriver en text för att hylla laget, gemenskapen och helheten där vi jobbar tillsammans med kommunikation som ledord. Samtidigt så känner jag att vi lever i en tid och en kultur som drar mer åt individualism snarare än kollektivism. Jag kommer inte bli politisk här eller börja peka finger, men konstaterar mest att det riskerar att ske på bekostnad av laget, gemenskapen och helheten.

Snart är det jul och önskningar hör ju julen till. Jag skulle önska mig att alla får sitt “onsdagslag” liksom jag har mitt. Att fler får möjligheten att känna en accepterande gemenskap som den jag får uppleva. Och att alla får känna att det är ganska skönt att inte vara ensam i motvind. Och om du redan har ditt “onsdagslag”, liksom jag har mitt i She Rides, så säg det. Ditt “onsdagslag” kanske har en dålig dag, eller inte ens vet att du räknar dem till ditt lag. Och till mitt “onsdagslag” så vill jag hälsa att handen läker och jag längtar till våren.

Related Post